Mount Everest, 7500 m.ö.h, 22 maj 1996

”Är du snäll och kommer ner därifrån?”

Sju välkända ord från ett annat decennium trängde oväntat igenom Amandas töcken i ett kort avbrott i hennes smärta. Hon log igenkännande för sig själv ett kort ögonblick men tvingades sluta av en ny stöt av smärta som skar genom hennes huvud, strax bakom tinningen. Hur många gånger hade hennes far inte bett henne på detta hövliga, sävliga sätt med just de orden att klättra ner från någon höjd?  Säkert hundra gånger. Eller två hundra? Tre? Vem vet. Så många gånger hon testat sina gränser och andras tålamod och tagit sig så högt hon kunnat komma, någonstans där hon aldrig varit förut. Som en blandning mellan lek och beroende. Och så den obönhörliga, oundvikliga frågan. ”Är du snäll och kommer ner därifrån?”

Faderns egensinniga sätt att skälla på henne utan att skälla på henne hade alltid roat henne snarare än på allvar fått henne att ändra sig. Hon kom ändå alltid ner när han sa sådär. Han visste ju att det inte var någon idé att be henne så länge hon var på väg upp, men också att när hon väl klarat av att klättra upp var leken och utmaningen över och hon kunde lockas ner. De låtsades båda att det var faderns auktoritet som fick henne att klättra ner. Det var lugnast så. Vad skulle han säga om han såg henne nu?

Amanda försökta vända sig om i sovsäcken, men gav upp. Varje användning av några som helst muskler gav ett direkt svar med en ny blixt av intensiv smärta. Hon var tacksam för att det var mörkt men svor över det de piskande ljudet från tältdukar och vajrar i vinden. Det spelade ingen roll vad hon gjorde, hur hon låg. Alla positioner gjorde lika ont. Inget spelade någon roll längre. Det var över. Hon insåg det genom dimmorna men sköt det ifrån sig, orkade inte tänka mer. Hon hade haft tillräckligt med tid att tänka på vägen upp. Nu orkade hon inte tänka på något, och allra minst av allt på det. På att äventyret tog slut här. Att hennes stora ambition i livet skulle ta slut i ett smutsgrönt Haglöfstält, stort som en soptunna, i trettio graders lutning och i femton graders kyla. Visserligen låg lägret något så när skyddat från de värsta vindarna men det låg på nästan åtta tusen meters höjd.

Åtta tusen meter. Dödens zon. Den börjar där, vid knappt åtta tusen meter. Människan är inte skapt för att existera på den höjden, i den omgivningen. Minsta uppgift med en tamp eller en hake blir ett Herkules stordåd som dessutom går smärtsamt långsamt. Tankarna följer musklernas exempel och stannar helt enkelt av. Syrenivåerna i musklerna och hjärnan minskar till kritiska nivåer när blodet inte får tillräckligt av de kämpande, raspande lungorna. Två steg med stöd av isyxorna, och sedan vila. Två oändligt långsamma steg och sedan vila i trettio, sextio, nittio sekunder. Syret i kroppen byts ut mot mjölksyra som inte ger sig trots vilan. För varje stund blir det värre; inte för att kroppen arbetar så värst hårt, utan för att man placerat den på en plats där den inte har förutsättningar att överleva.

Vid åtta tusen meter börjar kroppen långsamt att dö. Amanda visste det. Hon var inte uppe vid den nivån ännu, men något var fel i hennes kropp. Det gick inte att komma vidare. Dagens klättring från Camp 2 på 7500 meters höjd visade det hon misstänkte på vägen upp. Det skulle inte bli någon topp för henne, hennes huvud klarade inte ens att komma in i dödszonen.

Hennes blick blixtrade och flimrade och hon lade ena armen över ögonen för att slippa se. Men armens tryck mot ögongloben gjorde så ont att hon fick ta bort den igen. Muskelansträngningen fick henne att flämta av smärta. Smärtan. En följeslagare hon aldrig välkomnat, aldrig bett om sällskap av men alltid tvingats vara förberedd på. Självklart skulle den göra sig påmind i dödszonen. Hon var fortfarande inte mer än fyra hundra meter nedanför den. Där hon låg i tältet visste hon att hon försökte kurera sig på lånad tid. Att hon måste ner. Den oerhörda, skoningslösa vinden hade nästan knäckt henne men hon hade kommit fram till lägret till slut. Den oväntat kraftiga kylan hade nästan knäckt henne men hon hade kommit fram. Vätskebristen, den paradoxala vätskebristen bland all snö som man inte kunde äta och inte smälta hade nästan knäckt henne men hon hade kommit fram. Ett steg läggs till ett steg, över snö, pulsande genom snö, och över is. Ibland över berg, när stormvindarna svept med sig snön ut i rymden för att falla ytterligare tusen meter. Släpandet på kroppen hade också nästan knäckt henne. Det var huvudvärken som till slut gjort det fysiskt omöjligt för henne att fortsätta.

Den hade kommit smygande i början, sedan allt kraftigare, tills allt hon kunde göra var att ligga i tältet och försöka andas så lite som möjligt av den syrgas som så väl behövdes för de som skulle göra ett försök att nå toppen. Möjligen lugnade huvudvärken ner sig lite tack vare syrgasen, eller möjligen tack vare sprutan hon fått. När var det; en timme sedan? Flera timmar? Det gick inte att hålla reda på tiden. Det var fortfarande mörkt dock. Hon hade alltså varit mindre än tolv timmar i Dödens zon och var redan slut. Hon hade varit slut när hon kom hit. Det var bara att inse; hon skulle aldrig kunna acklimatisera sin kropp till att fungera på den här höjden. Hon skulle aldrig kunna klättra så bra som krävs här, där minsta misstag straffas med livsfara.

Hon vred på huvudet och försökte rätta till sin ansiktsmask. Den lilla behållaren med syrgas gled ur hennes grepp och rullade nerför det lutande golvet inne i tältet, varvid ansiktsmasken gled ännu längre ur sitt läge. Hon tvingade sig upp för att treva rätt på gasbehållaren och insåg först då hur kallt det plötsligt blivit. Det var redan slutet av maj. Problemen med tillstånden hade tagit alldeles för lång tid. Nu var monsunen dem hack i häl. Dess tunga snöfall var bara dagar bort, kanske bara någon enstaka dag. Det fanns ingen tid.  Hon suckade tungt och bökade sig långsamt tillbaka in i sovsäcken igen, med gasbehållaren under armen och med masken i acceptabelt läge.

Insikten fyllde henne med förtvivlan. Men en så kraftig reaktion mot höjden fanns det inte tid för henne att vänja sig. Allt talade dessutom för att det inte skulle vara någon idé att försöka. Hennes kropp var inte lämpad för att bestiga Mount Everest. Hon måste ner, både för att inte fastna på hög höjd under monsunen som kunde pågå i veckor, och för hennes hälsas skull. Hon måste få någon av de arroganta fransmännen eller obegripliga turkarna att ge upp sitt toppförsök så hon kunde få hjälp att och ta sig ner på lägre höjd. Kanske skulle det räcka med att komma till baslägret. På den här höjden betydde hennes tillstånd att hon var i stor fara. Hon var döende. Hon måste ner.

Den tanken väckte henne något ur smärtan. Det var då själva fan. Hade hon gått och blivit döende av alla saker nu när hon var så nära toppen. Ett toppförsök var ju inplanerat – självklart – men det var inte därför som hon var på Everest. Toppar hade aldrig intresserat henne. Hon gick igång på den unika utmaningen. Ibland symboliserades den av att nå toppen, men det var oftast redan gjort. Ointressant. Hon var på Everest för att förstå.

Amanda ville se det svåra Andra steget, där Mallory och Irvine försvann, för att själv bedöma om de kunde ha klarat det. Mindre än trettio meter högt, men tvärbrant och svårforcerat. Och hon ville själv se platsen där man hittat Irvines isyxa. Hon ville se Mallorys kropp på sluttningen nedanför och hur omgivningen såg ut, med egna ögon. Hon ville känna på stenen, pulsa genom snön, hacka ut fotstegen i isen. Hon ville gå i Mallorys och Irvines fotspår för att skapa bästa möjliga förutsättningar att en gång för alla knäcka gåtan om vem som var först på världens tak och hur Mallory och Irvine dog. Kanske var Irvines försvunna kropp gåtans nyckel. Kanske kunde hon hitta den, hitta hans kamera och visa världen vad som fanns på bilderna. Hon kunde bli den som hittade den sista pusselbiten som behövdes för att avsluta åttio år av spekulationer. Det hade varit hennes plan sedan hon var tretton år gammal.

Men nu skulle det aldrig hända. Hennes kropp sa ifrån. Inte pengarna. Inte utrustningen. Inte modet eller förmågan att klättra. Hon mindes alla höghöjdsklättrares varningar; man vet aldrig vem som klarar höjden, och vem som inte gör det. Amanda gjorde det inte. Det var över.

Så vad skulle hennes far ha sagt om han såg henne i tältet på knappt åtta tusen meters höjd? Medan hon låg och väntade på gryningen i det välsignade mörkret visste hon inom sig vad han skulle säga. Självklart. ”Är du snäll och kommer ner därifrån?” Huvudvärken gjorde det omöjligt att fungera, men det som gjorde allra ondast, det som smärtade allra mest, var vetskapen att hennes far skulle ha rätt. Hon hade inget val. Men hon var ju inte uppe ännu. Leken var inte slut. Frågan kommer för tidigt, far, ville hon säga, på tok för tidigt. Ändå måste hon vända tillbaka ner redan imorgon, så fort hon bara kunde när det blev ljust.

Ett par timmar före gryningen föll hon i en orolig och bekymrad men välsignad sömn. Hon skulle gå ner härifrån.