Kapitel 3.

Östgötaslätten, 28-29 januari 2001

Amanda tittade ännu en gång på klockan och övervägde om hon skulle städa imorgon. Det bar dock emot en djupt inövad rutin att sköta sin utrustning, så hon suckade och satte igång. Besöket från Mechanum hade inte varit så illa trots allt, även om de hade lyckats göra en osannolik röra bland linor och kläder på bara två timmar. Hon hade varit tvungen att be flera stamgäster återkomma en annan dag, och det bar henne också emot. Ett par av stammisarna kunde faktiskt bli något på riktigt. Jakob och Emil var både starka, smidiga, tålmodiga och lyssnande. Sådana sextonåringar hittar man inte varje dag. Varenda tonåring är ju både modig och i det närmaste odödlig, men de här två tog bara kalkylerade risker, efter att först ha övervägt alternativen. De tog sin klättring på mycket stort allvar. Amanda gjorde alltid sitt bästa för att hjälpa just dessa två, hur snarstucken hon än hade tenderat att bli på senare tid med alla andra. Men idag fick hon skicka hem Jakob och Jens med några nyttiga men tråkiga styrke- och smidighetsövningar. Lennart och Gösta skulle nämligen se på när Gunnar och Claes misslyckades på precis den vägg som hennes favoritklättrare förtjänade. Övningarna var bra, och de skulle behöva dem när hon utmanande dem ytterligare om några veckor, men det var en urtråkig trekvart! Och någon annanstans att klättra för grabbarna fanns ju inte. Beachvolleybollhallen vid Linköpings universitet hade en klättervägg, men dit hann de ju inte före stängningsdags. Det var det enda alternativet, såhär mitt i vintern i Östergötland. På slätten.

Hon suckade igen medan hon vevade upp ännu en klätterlina mellan tumgreppet och armbågen. Hon älskade att klättra. Det var hennes livs passion. Vad gjorde hon egentligen på östgötaslätten? Hon visste ju svaret, men suckade likväl. Bara för att hon visste svaret behövde hon ju inte tycka om det, eller hur? Att hennes föräldrar valde att flytta till Mjölby när hennes far fick sin professur i Linköping var ju bara en del av förklaringen. Hon var tjugoåtta år och hade kunnat flytta för länge sedan. Det hade varit naturligt att flytta när äventyret på Everest slutade i sådan frustration, men det hade inte blivit så. Hon hade stannat i sin lägenhet. Hon hade själv bundit sig hit, och egentligen helt i onödan. Hade det blivit annorlunda om de flyttat till mammans hemtrakter kring Höga Kusten och Örnsköldsvik istället för till pappans hemstad Mjölby? Kanske. Där fanns det i vilket fall berg att ströklättra i. Men troligen inte. Skuleberget var inte Mount Everest. Hon kom inte upp på Everests topp på grund av höjdsjuka. Ingen flytt till någon bergig plats skulle ändra det. Och det var Everest som var drivkraften. Demonen. Det var där Mallory hade försvunnit. Hon förbannade klätterväggen som hon kunde utan och innan. Hon förbannade alla dagar på tåg som denna fördömda slätt tvingat henne till, alla resor till någon plats där det fanns vettig klättring. Hon förbannade sitt behov, sitt alldeles självskapade behov, att ständigt komma tillbaka hit. Hon förbannade alla amatörer, klåpare och turister som tog upp hennes tid. Men mest av allt förbannade hon Mount Everest. Och Mallory.

”How’ya going Amanda? Du ser trött ut.”

Amanda väckts ur sina dystra tankar av James som kom in genom dörren. Hon hängde ifrån sig linan på sin plats; en prydlig ögla i svart, gult och rött.

”Jamen tack ska du ha. Precis vad jag behövde höra, Edgecliff.”

”Kalla mig James!” sa han med ett skratt. ”Vad säger du, ska vi avrunda dagen med en kall på Järnvägsbaren?”

Amanda tittade på klockan. ”Jag har en del att göra här.”

”Sluta nu, det där ordnar sig. Häng på nu. Jag har tejpat mitt sista mikrofonstativ för idag och behöver en öl. Du ser ut att behöva en du också. Häng på nu, Killjoy.”

Han tog henne i armen och drog med henne ut med milt våld, och släppte bara högst ovilligt så hon kunde byta skor och dra på sig sin jacka. Hon släckte i farten på vägen ut genom dörren, som igen med ett belåtet klick bakom dem.

”Jag hann inte stänga kassan.”

James bara ryckte på axlarna och började gå över Bockarpsvägen, mot Järnvägsgatan bort mot stationen. Amanda såg efter honom men han bara gick sin väg lugnt som om han var säker på att hon skulle följa efter. Så gjorde han plötsligt en vikning med pekfingret över axeln som för att säga ”Stå inte bara där, kom nu då!”. Hon låste niotillhållarlåset och vandrade efter honom.

James Edgewater var en minst sagt udda fågel i jordnära Mjölby. Det var inte bara det att han hade sitt långa, bruna hår i dreadlocks. Inte heller bara det att han var fullständigt okunnig och ointresserad av motorer. Han var inte heller särskilt intresserad av idrott men desto mer intresserad av musik och kultur, nästan i nivå med Amandas klättring. Han var något kortare än Amanda med sina 175 centimeter och relativt spensligt byggd, fast med en relativt bred näsa. Det udda med honom var att han var född i Sydney, som enda barn till en far som var till hälften av Europeisk härkomst och till hälften aboriginal av Koori-nationen, och av en svensk mor. Han växte upp som trespråkig (Svenska, Engelska och Kooris traditionella språk Awabakal). Hans uppfostran var i det närmaste totalt eklektisk blandning av tre kulturer: den moderna, anglosaxiska Australiensiska, den uråldriga bushkulturen från det som nu är Victoria och New South Wales och den svenska. Han ansåg att de flesta souvenirer som turister i Australien erbjöds hade attribut som var kulturell stöld från de ursprungliga invånarna (”Först stjäl de vårt land, sedan gör de stora pengar på vår kultur medan vi inte har råd att lära våra barn läsa”). Han kunde spela både didgeridoo och Idas sommarvisa, fast helst inte samtidigt. Han surfade och höll på Waverley Rugby eftersom han hade polare i klubben. Han besökte sin mammas Sverige under några månader för att lära sig mer om sin plats i det stora hela. Eller som han sa: ”för att bättre förstå sitt ansvar för balansen och harmonin mellan det som varit, det som är och det som skall komma”. Amanda tyckte det lät rätt logiskt, på något pretentiöst sätt. Han var den ende som Amanda kände som kunde komma undan med sådana beskrivningar. James var spirituell. Eller rättare, hans spiritualitet var hans definierande drag. Mer än en gång hade Amanda funderat över varför han gick omkring på Ungdomens Hus i Mjölby och bytte säkringar.

James gick tyst bredvid Amanda tills de nästan var framme vid järnvägsstationen. Det snöade med sådär små flingor så att det inte ser ut som om det snöar, men man fryser ändå häcken av sig och inser att man dessutom kommer att bli blöt eftersom snön blåser in överallt. Han såg på henne medan de väntade på att en ensam taxi skulle passera så de kunde gå över gatan. Han såg hur hon huttrade till och fällde upp kragen ytterligare.

”Dålig dag på jobbet?”

Amanda svarade inte, och tryckte istället demonstrativt på knappen för grön gubbe. James tittade åt vänster och åt höger. Inte en bil. Han såg på Amanda igen.

”Jag får det intrycket.”

”Och?”

”Ta inte illa upp, jag gillar din sträva attityd. Men det verkar som om det är något som trycker dig just nu.”

Amanda tryckte på knappen igen och tittade bort från James blick.

”Det är inget. Inget viktigt.”

Hon tryckte tre gånger i snabb, aggressiv följd och började sen omedelbart gå över gatan. James skyndade efter. En Volvo som just körde ut från Stadshotellets parkering fick rött ljus när Amanda och James redan passerat. På väg in på Järnvägsbaren vände sig James om och såg på den ensamma bilen i snögloppet och skrattade. ”Mjölby i januari”, tänkte han, ”snö, minus fem, inte en människa i sikte, men rött ljus fick den stackar’n. I en iskall bil.” Han rös och följde efter Amanda in i värmen.

Amanda trivdes tillsammans med James. Egentligen gjorde hon det. Hon tyckte om hans blandning av sorglöshet och djup spiritualitet – något han måste ha fått i arv av sin far. Hon tyckte om hans engagemang i det han gjorde. Och så tyckte hon om att han inte bar kläder från the North Face för att verka sportig. Everests norra sida var ingen lek, och hade det där företaget inte gjort så bra prylar hade hon tyckt att namnet var ett hån. James föredrog tydligen Rip Curl och Independent Truck Company. Det var väl något med surf eller skateboard. Han låtsades inte vara varken klättrare eller något annat. Hon kunde klicka med honom. Ändå gjorde hon inte det. Inte just nu. James gjorde sitt bästa för att hålla diskussionen vid liv, men Amanda var inte mottaglig. Till slut gav de upp båda två, drack ur sina öl och gick åt varsitt håll. De var på intet sätt ovänner. Men de var inte heller vänner den här kvällen. Amanda hade annat att tänka på.

Hon stoppade händerna djupt i fickorna och promenerade den korta vägen hem till lägenheten på Vintergatan. I porten mötte hon grannen ovanpå, Karlström någonting, som vanligt på väg någonstans med ett av sina konstrande, gnälliga barn. Irritation. Frustration. ”Men varför får bara vuxna avbryta?” Dörren gick igen mot Amandas vänstra knoge. Hon svor högt och fick en förvånad och imponerad blick av den irriterade sexåringen, innan Karlström någonting drog med honom ut i den isande vinden. Tänk att det var så svårt för henne att komma ihåg den mannens förnamn. Hon hade till och med börjat kalla honom ”Karlström någonting” för sig själv. Inte för att det gjorde något att hon inte mindes, det var ett rätt kul öknamn hon hittat på och mannen var en idiot.

”Ta med en så liten unge ut i kylan efter nio på kvällen. Skräll att det skiter sig” tänkte Amanda medan hon såg på sin blåfrusna, skrapade knoge. Samtidigt strulade hon upp nycklarna ur högra fickan på vinterjackan där de självklart fastnade i fodret. Hon ryckte otåligt i nyckelknippan och hörde tydligt ljudet av tyg som revs sänder när hon fick upp den.

”Satans djävlar. Satans förbannade skitdjävlar.”

Hon klev upp de sex trappstegen till sin ytterdörr, låste upp och öppnade dörren. Hon såg direkt på den lilla högen med post innanför dörren att där inte fanns något brev från Tibet idag heller. Hon rev snabbt igenom högen med brev ändå, bara för att vara säker. När hon bekräftat det hon redan visste tappade hon intresset för högen med brev och la den på hallbordet nedanför den dammiga spegeln, ovanpå tre decimeter annan post hon tappat intresset för på samma sätt. Hon tittade efter hur illa skadad jackfickan var och hängde sedan upp jackan på sin favoritkrok; gjord av en bergdubb från sent 1800-tal. Utan att tända gick hon in i köket, åt en banan och drack några munnar mjölk direkt ur paketet, stående vid kylen. Hon slängde igen kylskåpsdörren med armbågen, gick in till badrummet och borstade tänderna och därifrån till sitt sovrum. Hon tog av sig jeansen och kastade dem på pinnstolen hon aldrig suttit på utan bara använt som klädupplag och slängde sig i sin obäddade säng i t-shirt, behå, trosor och strumpor.

Hon drog täcket över huvudet och stönade högt av frustration. Hon vände sig om på mage och drog även kudden över huvudet. Hon återkom direkt till det vanliga tvivlet: att det där brevet inte kommit än. Skulle Pierre skriva som han lovat? Hade han glömt? Struntat i det? Haft tekniska svårigheter? Hade de misslyckats helt? Eller hade hon helt enkelt för dåligt tålamod? Kudden och täcket gjorde det svårt att andas, men det störde henne inte. Svårigheten att andas var ett hinder som var som ett mantra för henne. Det skulle övervinnas. Något alternativ fanns inte. Till slut somnade hon och var som vanligt tillbaka på Mount Everest, med en ishacka i vardera handen, brännande smärta i alla muskler från mjölksyran från syrebristen. Och så denna luft, som lungorna drog ner i stora mängder och blåste ut ur kroppen, i ett, i ett, men som gav kroppen så lite luft att arbeta med. Hon kände det som om hon höll på att kvävas, långsamt och obönhörligt. Kvävas på åtta tusen etthundra meters höjd över havet. Och så den intensiva smärtan i huvudet som till slut tvingade henne att vända tillbaka ner.

Självklart försov hon sig. Hon vaknade dock med lakanen, kudden och kroppen i förvånansvärt god samverkan och för en gångs skull utsövd. Klockan var tio i åtta och något hade väckt henne, det var hon säker på. Men vad? Hon var klarvaken men förvirrad, och utan en susning var någonstans hon var. Varför var hon klarvaken, sittande upp i sängen, hon som alltid låg kvar minst en halvtimme om hon kunde?

Dörrklockan hon ärvt av den förre lägenhetsinnehavaren ringde sin bisarra version av Smoke on the Water. ”Den måste ut” hann Amanda tänka innan autopiloten tog över och styrde henne till ytterdörren. Först när hon öppnat den halvvägs kom hon ihåg att hon inte hade några byxor på sig. Det fick bli som det ville med den saken. Var det mamma så var det.

Det var det inte. Det var Karlström någonting. Han såg inte ens förvånad ut där han stod utanför dörren med en irriterad sexåring (en annan unge den här gången) i höger hand. I vänster hand hade han ett utsirat, kulört linnekuvert med obegripliga tecken på. Hon kände dock omedelbart igen sitt eget namn och adress mitt i alla tecken på framsidan.

”God morgon!” sa Karlström någonting, efter en analyserande blick på Amandas vältränade ben. ”Snygga strumpor.”

”God morgon” svarade Amanda utan att ta blicken från kuvertet.

”Du” sa Karlström någonting och läste adressen på kuvertet. ”Amanda Lövgren, det lär ju inte vara till oss. Det hade fastnat mot ett av våra brev. En av våra räkningar, kanske jag skulle säga. Varsågod! Ser rätt intressant ut.”

Han räckte kuvertet till Amanda. Det hade minst sjutton frimärken, som täckte stora delar av kuvertets framsida. Frimärken från Tibet! Amanda andades tungt. Hon vände på det och såg på avsändaren. Pierre LeBlanc. Hon log och såg på Karlström någonting.

”Du anar inte hur lycklig det här gör mig.”

”Det var väl fint. Kul att kunna hjälpa till. Ha det!” sa han och drog med sig sexåringen (eller hur gammal grabben nu var) ut genom porten.

”Hur kom de in förresten?” undrade Amanda tankspritt medan hon letade efter en vass kniv så hon kunde öppna kuvertet utan att förstöra innehållet.

”Gode gud.” sa hon högt. ”Gode gud som jag inte tror på, ge mig lite flyt. Lite vanlig bonnröta.”