Kapitel 4.

Östgötaslätten, 29 januari 2001

Hon satte sig vid köksbordet och såg på det tjocka kuvertet hon hade i händerna, utan att röra sig. En stunds stillhet och kontemplation före sanningens ögonblick. Det här kuvertet representerade hennes bästa chans hittills att bryta förbannelsen, att få svar. Försiktigt sprättade hon upp kuvertet över bordet. När hon lutade det mot bordsskivan gled det ut tre tunna, små skrivark av något slags asiatiskt snitt, en tunn rapport, en DVD-skiva med handskriven text ”Mallory, May 1999”, en pappskiva som tydligen var tänkt att skapa stabilitet och sex svartvita foton. Det stod ögonblickligen klart för Amanda vad det var hon såg på tre av dem. Det var Mount Everests North Face och området runt det svårklättrade Andra Steget. Motiven på de andra tre var svårare att se. Det första visade en brant bergssida, beströdd med vassa stenar och grus och snöbetäckt ungefär till hälften. Kunde vara var som helst, fast rimligen hade det med Mallory att göra. Det måste rimligen vara Everest. Hon tog upp nästa foto och stirrade koncentrerat på det med rynkad panna. Samma, eller en mycket snarlik bergssida, i närbild, med en benvit yta i mitten. Plötsligt tappade hon hakan. Kunde det vara …? Hon lutade bilden hit och dit och försökte förstå. Så tog hon upp nästa bild som visade samma benvita yta från en annan vinkel. Sen rådde det inget tvivel. Det var Mallory. Det måste var Mallory, fastfrusen i berget där han dog. Fastfrusen, orörd och ostörd i tre kvarts århundrade.

Det var inte så konstigt att han fått ligga så länge. Inte bara är det mycket svårt att ta ner döda kroppar från Everest, de var också notoriskt svåra att hitta. De enda makabra undantagen var de döda kroppar som låg vid sidan av leden. De klättrare som uttröttade tog en kort rast, somnade och aldrig mer vaknade låg kvar där de somnat, och gick inte att missa för de klättrare som kom förbi senare. De kunde vara halvt översnöade eller ligga helt öppet, som landmärken. Men de allra flesta som föll eller kom i vägen för en lavin försvann spårlöst. I sin hand hade hon en bild av den mest berömde och gåtfulle försvunne klättraren av de alla. Han låg framstupa, med armarna uppåt och händerna gripande i gruset, som om han glidit nerför berget och försökt stoppa sitt fall med bara händerna. Jackan, tröjan och undertröjan hade slitits upp av fallet eller över sjuttio års stormvindar. Det såg ut som om solen, vinden och den torra luften hade torkat huden på hans utsatta rygg till en läderliknande yta. Först när hon stirrat en lång stund på fotona av Mallory och hans benvita rygg insåg hon att de var i färg. Hans utrustning i sin blekta grå kulör, de mörkgrå bergen och den vita snön lurade henne att tro att det var svartvita foton. Allt hon såg på bilden gick i gråskala, med det mycket ljusa och det mycket mörka dominerande.

Hennes blick föll på Mallorys högra ben. Plötsligt fick hon en reflex av illamående. Sjuttiofem år minskade inte tragiken i det hon såg. Det måste finnas ett komplicerat brott mitt på underbenet; den nedre delen och foten pekade in mot det vänstra benet i brant vinkel. Han hade lagt det vänstra benet ovanpå det högra, kanske i ett försök att lindra smärtan. Det måste ha gjort ohyggligt ont. Han dog alltså av ett fall. Hon såg framför sig hur det hade gått till. Ett långt, kanske mycket långt, fall som togs emot stumt av höger ben, antingen direkt efter fallet eller mot ett klippblock när han rutschade handlöst nerför den femtiogradiga lutningen. Skadan var dödlig på över åtta tusen meter. Det måste han ha vetat så fort det hände. Hur lång tid hade det tagit Mallory att dö efter det fallet, en timme? En halvtimme? Allt han kunde göra var att vänta på Irvine, trots att han måste ha vetat att inte ens en oskadad Irvine kunde hjälpa honom ner. Inte ensam.

Var låg förresten Mallory i förhållande till Irvines isyxa? Den hade ju någon hittat redan 1933. Hon bläddrade intensivt i pappren hon fått för men insåg att hon inte skaffat sig någon överblick ännu. Hon började med andra ord i fel ände. Hon skulle börja om och gå systematiskt till väga istället för att irra runt och skaffa sig felaktiga intryck som skulle bli svåra att göra sig av med senare.

Hon la motvilligt ifrån sig fotona på Mallory med en sista blick på hans högra underben och tog upp Pierres brev. Det var en beskrivning av vad han visste om Mallory och Irvine, precis som han lovat när han till slut fick tag i henne per telefon från Tibet i höstas. Hur kom det sig att han visste så mycket om detta? Nästan inga detaljer hade ju läckt ut under den tid som gått sedan Nova-expeditionen hittade Mallory på berget. Bara att de visste att det var han genom den insydda namnlappen i nacken på jackan. ”G. Mallory”. G för George. En så liten detalj. Men hon visste inte ens om de hittat fotot på frun Ruth, fotot som han lovat henna att lägga på toppen som ett farväl till klättringen. Visste Pierre något om detta? Hon tog hans brev och började läsa.

Brevet var skrivet med Pierres flytande, lätta handstil och hans något omständliga ordval, och var därför lätt tålamodsprövande. Dessutom var det på franska, ett språk som Amanda aldrig riktigt blivit vän med. Hon läste medvetet långsamt.

”Kära Amanda,

Först av allt hoppas jag att du ursäktar dröjsmålet, och att innehållet i detta kuvert ska visa sig värt väntan. Även med tanke på ditt minst sagt stora intresse för Mallory och hans öde tror jag att du kommer att bli mycket glatt överraskad. Som du vet har ju Nova-expeditionen inte släppt ut någon information om var de hittade Mallory eller något om omständigheterna. Trycket från sådana kollegor som du och jag har inte hjälpt, och svaren har hela tiden varit att de inte vill att Mallorys kropp skall bli en turistattraktion, och att allt skulle avslöjas i sinom tid. Jag har hela tiden tvivlat på det och velat se bevis. Nå. Allt detta känner du ju till redan. Vad du – eller jag – inte visste var att Nova hade med sig ett filmteam från BBC. Ryktena jag berättade om i telefon om ett förestående avslöjande var alltså sanna. Filmen är klar och skall ha premiär om ett par månader. Tydligen har de dessutom försökt kättra det andra steget utan kinesernas stege som alla nu använder. Och håll i dig nu; de skall ha gjort försöket med likadan utrustning som Mallory och Irvine använde 1924! Idén är lika enkel som genial: oavsett om man tror att Mallory och Irvine sågs sist mellan första och andra steget eller över det andra, skulle de kunnat ha kapacitet att klara det andra steget?  Här är vi svaret på spåren om de kunde nått toppen innan de försvann.

I och med att filmen snart har premiär har sekretessen tydligen lyfts. Eller så har de inblandade helt enkelt svårt att hålla tyst nu när de vet vad som är på väg att hända. Orsaken att jag ringde för att lova att gräva i omständigheterna kring Mallorys död var att jag hittade en ledtråd till en av deltagarna i expeditionen. Inte ens de namnen har de ju släppt tidigare. Nu visade sig den ledtråden vara en återvändsgränd, och då var jag glad för att jag inte berättat för mycket för dig. Det tog en tid att komma fram till att jag borde ge dig den dåliga nyheten; att jag inte kunde hjälpa dig med den sista pusselbiten var Mallory och Irvine försvann. Jag vet ju hur gärna du vill lösa gåtan genom att rekonstruera platsen in i minsta detalj. Nu verkar det som om filmen skulle kunna ge oss svaret på det! Ryktena som filmen gett upphov till ledde mig dock till en annan skicklig klättrare som antydningsvis skulle veta mer. Där fick jag napp. Mannen som hittade Mallorys kropp var Conrad Anker.”

”Anker!” tänkte Amanda. ”Ta mig tusan. Är inte det en kompis till dig, Pierre?” Hon läste vidare.

”Conrad Anker är en kompis till mig. Visserligen tappade vi kontakten ett tag i slutet av 1990-talet, men vi har faktiskt klättrat tillsammans. Minns du olyckan 1994 på Lagginhorn? Det måste jag väl ha berättat om? Fem unga klättrare, den yngste bara femton år, omkom när de drog med sig varandra i ett fall på minst fem hundra meter. Jag var med i räddningsexpeditionen till de tre som var kvar på berget. Det du kanske inte heller viste var att det var Conrad också. Vi deltog i varsin expedition på sydsidan av Jagginhorn och var i olycksområdet på några timmar.

När jag fick upp hans namn som ledtråd chansade jag. Jag ringde honom och sa som det var. Han var oväntat öppen när han fick höra om din bakgrund. Kanske bredde jag på lite för mycket till och med. Du skall veta hur synd det är om dig, du som brinner för att följa i Mallorys fotspår men inte kan. Du har alla förutsättningar och har tränat sedan du var en liten tjej. Du är väl förberedd och tar Chomolungma – alla bergs gudamoder – på stort allvar. Precis som Mallory är du respektfull. Du upptäckte dock på tröskeln till dina drömmars mål att du lider av höjdsjuka. Det krossade dig nästan, både fysiskt och psykiskt, men du har kommit tillbaka och nu gör du allt som står i din makt för att lösa gåtan om 1924 var den första bestigningen av Everest. Du arbetar stenhårt för att återskapa omgivningarna där Mallory och Irvine försvann. Men du kommer aldrig att kunna ta dig dit själv. Ungefär så sa jag. Hoppas att du inte är arg.”

”Arg. Hur skulle jag kunna vara arg” tänkte Amanda. ”Du har ju rätt. Förbannade Pierre att alltid ha sådan koll.”

”Han hade all förståelse. Det visar sig att vi har fått en rent oförskämt stor portion tur. Det var Conrad som hittade Mallory. Det var också Conrad som försökte klättra det andra steget. Han sa sig ha samma drivkraft som du, exakt samma drivkraft. Så han samlade ihop vad han kunde av material som sammanfattar det han vet, och som gick plats i ett kuvert. Allt det materialet hittar du i kuvertet, eller om jag känner dig rätt, utlagt på ditt köksbord. Hoppas att materialet klarat transporten. Där finns foton från området, Conrads egen rapport från Nova-expeditionen och dessutom kvällens Clou: filmer från Nova. Tyvärr ingår inte några filmer på DVDn från bestigningsförsöket av det andra steget. Det enda Conrad vägrade berätta var huruvida det fria klättringsförsöket av det andra steget lyckades. Där pressade jag honom hårt. Det är ju den bästa nyckeln vi har så här långt till hela gåtan. Jag tror att han blev lite sur på mig. Vi får dock ge oss till tåls lite till. Conrad sa att filmen kommer att ge oss alla svar, men också att han är kontraktsbunden att inte berätta. Märkligt nog (som han sa) ingår inte Nova-expeditionen i den tystnadsplikten. Dent praktiska konsekvensen är därför denna julklapp du har i handen, i kuvertet. Använd den väl, syster!

Din vän
/Pierre”

Amanda satt stilla och stirrade på brevet. På något sätt var det för bra för att vara sant. Här fanns pusselbitarna hon behövde för att kunna se hela bilden. Ingen visste vad den skulle visa eller vad motivet skulle betyda, men hon var tvärsäker på att hon skulle kunna ta reda på det. Med den här informationen hade hon allt som krävdes för att bygga klart. Det enda som krävdes sedan var att se tavlan med ständigt nya ögon, att utveckla scenario efter scenario och förkasta dem ett efter ett när de inte matchade bevisen. Tills ett enda scenario återstod; det enda rimliga – och alltså det rätta. Då skulle hon veta. Hon skulle inte ha bevisat vad som hände i någon slags vetenskaplig, akademisk mening – hon tyckte sig höra sin fars röst eka i öronen; uteslutningsmetoden är erkänt svår att använda för empiribaserad bevisföring – men hon själv skulle veta. Hon hade drömt om att förstå, om att veta, sedan hon var tretton år. Femton år är lång tid när man är tjugoåtta år. Snart var det över. Snart skulle hon veta. Först skulle hon bygga klart, men sedan. Visshet. Tanken svindlade.