Kapitel 5.

Mount Everest, 6600 m.ö.h, 18 maj 1996

Först hade Amanda självklart välkomnat snön. I början. Den smutsbruna jorden och grå stenen fanns överallt på lägre höjd och hon var trött på båda, sedan länge. Trots kylan och den tunna luften satt det ett lager finkornigt damm över allting därnere. Det där dammet tog sig in överallt. Den ihållande rethostan som flera i teamet hade kunde alldeles säkert härledas till dammet de rörde upp när de vandrade. Dessutom var en bestigning av Everest i hennes sinne något man gjorde över is och snö som endast avbröts av några vertikala klippformationer. Man klättrar uppför Everest. Eller så pulsar man uppför Everest. Man hugger sina fästen i isen på väg uppför Everest. Men man promenerar fan inte. Efter att hon hade klivit ur den slitna jeepen vid baslägret på styvt fem tusen meters höjd hade det mesta handlat om att vandra. Självklart också om att skaffa sig koll på utrustningen och på de andra i teamet, men framförallt om att vandra. Med allt tyngre ryggsäck, upp och ner, för att vänja kroppen vid allt hårdare ansträngning vid allt högre höjder. Att något så viktigt kunde vara så själsdödande tråkigt.

Nå, nu hade det gått förhållandevis bra ändå, trots hosta, skavsår och en och annan kamrat med tendenser till förfrysning av nästipp eller fingrar i för dåliga handskar. Hennes problem hade inte ens varit den begynnande huvudvärken. Det som störde henne var att leden från baslägret till de första två lägren visserligen var brant men i övrigt såg ut som om den kunde platsa på vilken campingplats som helst. Överallt låg det rester av mänsklig aktivitet; avträden och trasig utrustning. Uttjänta behållare för torrfoder, spritkök och vätska. Hon kunde bara drömma om hur många plastpåsar och tunna klädespersedlar som blåst iväg under åren och nu skräpade ner halva Himalaya. Hon hade försökt koncentrera sig på sin uppgift, men det respektlösa sätt som klättrare från hela världen lämnat så mycket skräp efter sig redan vid baslägret störde henne. Det störde henne mycket.

Everest var helig mark. Hon kom på sig själv med att fnysa åt de kamrater som inte förstod det. Hon undvek deras sällskap. Everest skulle bemötas med respekt, på alla nivåer, ur alla aspekter. Den som inte begrep något så enkelt hade hon inget intresse av. Det fanns risker med det, det var hon medveten om. Ingen erfaren klättrare distanserar sig från gruppen, inte från någon i gruppen. Vem vet, kanske är det just den klättrare du fnyst åt på morgonen som måste riskera sitt liv för att rädda dig ur en oväntad krissituation på eftermiddagen. Amanda sket i det. Faktiskt. Det kan låta fatalistiskt, men så var det. Det här var hennes första expedition till Mount Everest och den skulle göras rätt! Hon var fast besluten att komma hem som en del av en ärorik tradition, som en klassisk äventyrare som utmanat gränserna med sportsliga medel, utan fusk. Gick inte det skulle hon inte vara noga med att komma hem alls.

Hon skulle dessutom vara först med att lösa gåtan om Mallorys och Irvines försvinnande. Det fick ta hur lång tid det ville, hur många expeditioner som helst. Nu skulle hon upp till omgivningen där Mallory dog och skaffa sig sin egen uppfattning om miljön. Hon skulle klättra samma väg och se samma saker, känna samma brännande i muskler och andning i den tunna luften på över åtta tusen meters höjd. Där fanns bara en tredjedel så mycket syre i luften som på havsnivån. Det måste upplevas. Och det skulle göras på rätt sätt. Hon vägrade bli en del av det moderna flödet av turister förklädda till klättrare; som klagade på arrangörerna om vädret inte tillät ett toppförsök, som lämnade allt detta skräp efter sig och som … Normalt klarade hon inte att tänka längre än dit innan hon tvingade sig att tänka på något annat.

Just nu hade hon i alla fall något annat att tänka på. Expeditionen hade på allvar nått upp till snön och isen. Mycket fort hade deras vandring övergått till pulsande. Det mesta av det skräp hon stört sig på tidigare hade försvunnit. Kanske berodde det på att det var brantare här så skräp inte kunde ligga kvar, och folk stannade inte för att laga mat i över trettiofem graders lutning. Kanske var skräpet från förra säsongen helt enkelt översnöat. Efter årets korta väderfönster skulle det kanske se likadant ut här som det gjorde längre ner.

Men i takt med att pulsandet i snö övergick till klättrande på is i allt brantare lutning försvann allt fler av tecknen från de som varit där före henne. Så hon välkomnade snön och isen. Till en början. Hon njöt av att hacka ut sina fästen i isen med en hacka i varje hand, att etablera tre punkter i isen ordentligt innan hon flyttade en hand eller en fot. Alltid ha tre punkter som man var säker på. Hon njöt av att arbeta sig uppåt, systematiskt och behärskat, genom tröttheten som verkade välla ner från berget självt. Som en gryningsdimma som långsamt stiger upp från marken och rinner ner från höjderna dränker in en vandrare i fukt sögs Everests säregna trötthet in i varje muskelfiber på klättrarna. Berget verkade stråla ut den från isen och rulla ner den över henne från högre höjder.

Klättringen gick allt långsammare. Hon såg sig om och såg att det gick långsamt för kamraterna både ovanför och nedanför henne. Det var som det skulle. Tröttheten och de nästan parodiskt långsamma framstegen var som det skulle. Hon njöt av att ta sig uppåt, som vore det motströms genom den strömmande osynliga tröttheten. Med en fart av lite över en höjdmeter i minuten. Hon njöt av den bländvita omgivningen och av bristen på syre i lungorna. Till en början.

Någonstans runt det framskjutna baslägret på sex tusen femhundra meters höjd insåg hon att hon inte njöt längre. Den vita snön var överallt runt henne och dess intensiva sken tog sig in genom hennes snöglasögon. Det var otänkbart att det skulle göra det; det var glasögon som skulle skydda de allra känsligaste ögon mot det allra mest bländande snötäcke under lång tid. Ändå gjorde det ont ovanför och strax bakom ögonen. Hon kände igen de svaga symptomen redan innan hon förlorade delar av sitt synfält. Det var det vanliga; synen försvann i en liten klotrund, klart avgränsad del av synfältet nästan rakt fram, några minuter innan huvudvärken slog till. Med tiden hade hon blivit riktigt bra på att förutsäga när anfallen var på gång. Det kom en antydan till smärta, ett litet obehag, när hon utsattes för ljus och ljud. Huvudet kändes lätt och hon kände en lätt tendens till illamående. Det höll i sig i ungefär fem minuter, inte mer än fem. Därefter försvann en del av synen, som om en koncentrerad del av världen inte fanns. Under tio minuter eller en kvart spreds fläcken av tomhet långsamt ut i hela synfältet fast blev mindre akut, tills hela synen var förvrängd och hon inte längre kunde lita på det hon såg. När det fenomenet försvann kom den obönhörliga, skoningslösa huvudvärken. Men tog hon sina tabletter redan under den allra första, nästan omärkliga fasen, kunde hon ofta klara sig ifrån den. Då kunde hon klara sig med illamående, lätt huvudvärk och yrsel under några timmar. Annars följde minst arton timmar av smärta från varje hjärtslag och varje andetag. Tjugofyra timmar i ett mörkt och tyst rum, i en säng utan att kunna göra något. Då kunde hon inte ens sova innan hon försvann i ett töcken av utmattning. Varje slag av pulsen drev en kniv djupare in i pannan. Varje andetag vred runt den.

Hon kände igen symptomen, förstod vad som var på gång. Hon hade fått migrän under klättring förut, men aldrig på så här hög höjd. Hon tog av sig höger klätterhandske och sträckte sig in i innerfickan på jackan för att ta fram sina båda tabletter. Efter lite fumlande lyckades hon ta fram påsen, öppna den och få i sig tabletterna med hjälp av en hand och munnen. Hon sköljde ner tabletterna med en mun snö. Under den korta stund som hon haft klätterhandsken avtagen hade fingrarna kylts av så hon nästan inte fick på sig handsken igen. Av allt att döma hade hon varit i tid. Tabletterna borde hinna verka så hon skulle slippa huvudvärken även denna gång. Migränen borde ge sig. Det var inte mer än fyra timmars klättring kvar till Camp 1, och det skulle hon klara.

Hon intalade sig att allt var som vanligt, trots höjden. Om det bara var en vanlig migrän skulle hon fixa att klättra vidare. Tvivlet gnagde dock i henne. En liten röst som växte sig allt starkare för varje höjdmeter sa till henne att detta inte var en vanlig migrän, inget som skulle ge sig med två huvudvärkstabletter, utan något som var mycket värre: syrebrist. Hon försökte slå undan tanken och koncentrera sig på att klättra vidare. Den återkom i samma rytm som hon klättrade. Syre-Brist. Syre-Brist. Det fanns tillräckligt med komprimerat syre för ett toppförsök men inte om man behövde det redan från Camp 1. Hon bestämde sig för att ignorera den växande huvudvärken, snön som smärtade i ögonen genom skyddsglasögonen och fortsätta som om inget var på väg att hända. Hon talade högt för sig själv i klättringens rytm för att överrösta den objudna, inre rösten. Mi-Grän. Mi-Grän. Jag klarar det här. Jag kommer upp till toppen. Om detta bara är en vanlig migrän. Om det bara inte är något annat. Men den objudna inre rösten överröstade henne. Syre-Brist. Syre-Brist.

Amanda bet sig i läppen för att inte gråta och klättrade vidare.