Kapitel 7.

Östgötaslätten, 31 januari 2001

”Jag tycker den är magnifik.”

Amanda ryckte på axlarna och ställde ner spannen med verktyg på det ostädade golvet.

”Den är inte klar.”

”Nähä. Jag tycker ändå att den är magnifik.”

James drog försiktigt sitt vänstra pekfinger längs den skrovliga vit- och gråsprayade ytan.

”Vad är det som saknas då?”

”Allt som betyder något.”

Hon ställde fram en stege, lutade dess övre ände mot en stålställning strax under taket och pekade mot en punkt mer än fyra meter upp i luften.

”Där. Kolla själv.”

James såg tveksamt på henne men hon gav inga fler ledtrådar så han klättrade långsamt upp. Efter några steg stannade han.

”Längre. Ända upp, till den kala fläcken.”

”Vilken kala fläck pratar du … aha, jag ser den.”

James klättrade vidare tills han såg tydligt att Amanda hade rätt. Långt upp under taket fanns ett antal ytor som inte var färdiga, som fortfarande var blanka, flata och ointressanta, i kontrast till de rikt detaljerade övriga ytorna på modellen. De kala fläckarna Amanda pekade på gick inte att se när man stod på golvet. Men James såg på dem från stegen. Han tittade sig runt och klättrade sedan ner.

”Du har gjort ett otroligt jobb. Och när du har kommit så långt är det väl bara att bygga klart? Det är ju inte så mycket kvar menar jag.”

”Nej, så är det ju. Men det är de tomma fläckarna som räknas. En av de tomma fläckarna. Den där.”

James tittade dit Amanda pekade men såg fortfarande inget från golvnivå.

”Varför är den fläcken så viktig då?”

”Därför att det var där de hittade Mallory. Precis där.”

De stod bredvid varandra på det dammtäckta trägolvet på vinden i Ungdomens Hus, och såg på Amandas modell av Mount Everest. Vindsrummet hade ett flackt sadeltak med grova, handbilade trätakstolar på tjocka, röda tegelväggar. De enda möblerna som fanns var en arbetsbänk, en verktygstavla, ett verktygs- och materialskåp, ett par pallar, en fåtölj och ett förhållandevis stort antal trasiga stolar från de gamla skolsalarna, slängda i en hög och bortglömda. Rummet hade högt i tak, fem meter till undersidan taknock, och modellen utnyttjade utrymmet till nästan helt. Den fyllde ut rummet till den grad att det var svårt att få den känsla av rymd och storslagenhet man normalt får när man betraktar foton eller filmer av stora, ensamma berg. Det såg ut som om berget planterats på golvet och vuxit upp till en storlek som var groteskt stor i det lilla rummet, som om berg kunde få elefantsjuka. Eller som om berget jäst. James brydde sig inte om det, han var full av beundran när han nu såg modellen på nära håll. Detaljrikedomen var mycket imponerande, tålamodet som måste ha krävts antydde en nästan manisk vilja att göra modellen klar, på exakt rätt sätt. James visste inte tillräckligt om Mount Everest topografi för att veta om modellen var korrekt, så han fick anta att den var det.

Efter att de lämnat Amandas lägenhet några timmar tidigare och gått till pizzerian hade det tagit James en god stund att få Amanda att vilja säga någonting alls om berget hon byggde på. Först efter ett par timmar hade hon gått med på att ta med sig James tillbaka till Ungdomens Hus och visa honom modellen. Hon hade flera gånger avkrävt honom på förklaringar till varför han kände till modellen, hur han hade tagit sig upp till vinden där den stod och vad han hade tänkt göra åt sin kunskap. James berättade, om och om igen, hur han hittat en nyckel på golvet i receptionen, lagt den i en halvdiskad kaffemugg vid datorn och inte tänkt mer på den förrän den försvunnit. Han hade dragit slutsatsen att det måste vara Amanda som tagit nyckeln och sedan helt enkelt spionerat på henne, för att han var nyfiken och för att det var lite kul. Han hade följt efter under ganska lång tid utan att se något märkligt. En dag fick han dock belöning för allt sitt slit; han hade sett henne öppna den dolda dörren till vinden och gå upp. Han hade försökt hitta ett tillfälle att följa efter henne, men hon låste alltid dörren omsorgsfullt efter sig.

Bara en enda gång hade Amanda glömt att låsa, och då hade James smugit efter och fått en första skymt av hennes modell av Mount Everest. Av någon ledning ville han inte ge sig till känna då. Han kanske skämdes. Men han insåg säkerligen att han aldrig skulle få mer än en flyktig titt på Mount Everest om han skulle fortsätta smyga. Och när han väl börjat berättade han utan att tänka efter hela historien för Amanda. Nej, han skulle inte berätta om modellen för någon annan.

”Det måste ju vara minst fyra meter högt!” sa James när han stirrade upp emot toppen.

”Fyra och en halv” sa Amanda. Skala ett på sjuhundrafemtio, från Base Camp på Rongbukglaciären på knappt 5 200 meters höjd till toppen på 8 848 meter.

”Vad är den gjord av?” James lyssnade, men hade svårt att släppa koncentrationen på berget.

”Samma teknik som vilken hobbyjärnväg som helst; papier-mâché på hönsnät ovanpå en trästomme. Lite sprayfärg. Några stenar.”

”Vilket tålamod. Helt otroligt.”

James gick runt Amandas Mount Everest och såg förundrad på det.

”Nu är du på sydsidan. Den är inte så intressant så jag var inte så noga där.”

James visslade till och rörde försiktigt vid bergssidan igen.

”Inte så noga. Det här är helt sagolikt välgjort. Är det korrekt? Hur korrekt är det?”

”Så korrekt som det går att vara. Snötäcket är gjort efter foton, men bilderna är från olika år tyvärr.”

James rörde sig tillbaka mot Amanda som stod kvar vid nordsidan.

”Everest ser ut såhär alltså?”

”Mer eller mindre. I alla fall i maj.”

”Varför i maj?”

”Därför att det är då man …

”Satan, kolla här! Är det här ett läger?”

”Ja, det där är Advanced Base Camp. Du hittar fler om du följer leden … nej, den där … upp mot toppen. Där har du ett läger till, just det.”

”Helt knasigt cool.”

”Nå, som jag sa, det är i maj man gör toppförsök. Det går inte att göra någon annan tid på året. Det är hur berget ser ut i maj jag ville skaffa mig koll på.”

Plötsligt sköt en vit blixt förbi framför Amanda. Hon förde automatiskt sin arm för ögonen. Hon svor eftersom hon visste vad den blixten brukar innebära i form av migrän och gick långsamt och tände ljuset mera för att slippa se blixten igen. James märkte inte att något var fel när hon kom tillbaka från ljusknappen vid dörren, och de förenades vid Mount Everests nordsida. Amanda försökte glömma att hennes synintryck snabbt skulle försämras om hon hade otur. Hon hade ingen tablett med sig, och på vinden var bara den tomma kartongen kvar. Hon hade tydligen glömt att fylla på.

”Sydsidan gjorde du inte så noga säger du. Men det är väl där folk klättrar mest?”

Amanda ryckte på axlarna igen.

”Det är nordsidan som gäller för mig.”

”För att du fortfarande vill dit upp?”

Amanda gnuggade sig över tinningarna och näsroten för att få blixtarna att försvinna.

”För att jag vill veta.”

Amanda tvekade och såg på James. I hans ögon fanns inget hot, ingen utmaning – bara vänlighet. Kanske kärlek. Hon bestämde sig.

”För att jag vill veta hur Mallory dog. Jag har velat det sedan jag var liten.” Hon skrattade till generat. ”Jag inbillar mig att om jag bygger klart den här modellen så får jag svaren. Om jag gör den tillräckligt noga så får jag hjälp att följa Mallory och Irvine uppför berget och räkna ut vad som måste ha hänt. Skratta inte.”

”Det hade jag inte tänkt”, blåljög James. Han hade nästan börjat fnissa åt det tokengagerade i att bygga denna modell – denna fullständigt gigantiska modell – för att vara först med att lösa en historisk gåta.

”Men om den delen är så viktig, varför gjorde du inte den tidigare då?”

Amanda sparkade i dammet på vindsgolvet och såg upp mot toppen, nästan fem meter upp i luften.

”Därför att jag inte visste förrän för några dagar sedan att det var där de fann honom. Det är inte logiskt. Inget tydde på att han skulle ligga på den där platsen. Inget. Men det gör han. Först nu vet jag var jag skall lägga mitt krut. Inte för att det hjälper förstås.”

Hon sa det sista som i förbigående och James missade det nästan.

”Vad menar du?”

”Jag menar att det inte hjälper att bygga en noggrann modell. Modellen är inte tillräckligt stor och inte tillräckligt noggrann för att hjälpa mig förstå. Det var en dödfödd idé från början. Det saknas dimma, kyla och storm. Det saknas tunn luft. Det finns ingen mjölksyra, ingen svindel, ingen rädsla. Ingen smärta. Ingen dödsångest.”

”Och du kommer inte upp på berget på riktigt.”

”Nej.”

Amanda började plocka med sina verktyg i spannen. Blixtarna gjorde sig intensivt påminda och det snurrade allt kraftigare i hennes huvud.

”Jag bygger nog aldrig klart modellen”, konstaterade hon torrt.

”Men det måste du. Det känner jag i hela kroppen.”

Amanda svarade inte.

”Amanda? Amanda! Du måste bygga färdigt säger jag. Du har ju allt det här materialet du fick, det borde ju underlätta mycket. Och modellen är nästan klar.”

”Det är ingen idé, James.”

”Ingen idé att vaddå? Försöka övertyga dig eller bygga färdigt och försöka lösa gåtan?”

”Båda.”

Amanda såg bort. James tog henne i båda axlarna och såg henne i ögonen. Hon såg tillbaka och vek inte bort sin blick.

”Amanda. Jag förstår inte varför, men jag känner att du skall bygga klart det här berget. Jag tror att det kan vara viktigt.

Amanda slog ut med armen.

”Det finns inga svar att få här, James. Jag vet vad jag fått för material och hur det här berget ser ut. Men nu när jag ser det inser jag att modellen är för liten.”

”Jag tror inte att det är det som är poängen att bygga klart.”

”Nähä. Vad är det då?”

”Det vet jag inte. Jag bara vet att modellen måste bli klar.”

Amanda skulle just fälla en kommentar om häxdoktorer när huvudvärken plötsligt sköljde över henne i blixtrande, klibbiga vågor mot baksidan av ögongloberna. Hon skrek till, tog sig mot huvudet och föll i golvet. Sedan mindes hon inget mer, utom möjligen en svag tanke att det skulle varit skönt om allt var över nu.