Mount Everest, 5 182 m.ö.h, 6 maj 1996

Det rostiga och obeskrivligt dammiga jeepen stannade med en sista stöt genom Amandas ömmande rumpa och ryggrad. Sex timmars stillasittande och sedan åtta timmars skumpande över Rongbukglaciären från flygplatsen, den pyttelilla flygplatsen Lukla på sin klipphylla. Amanda hade sedan länge slutat undra om jeepen hade någon fjädring överhuvudtaget. Resan som gud glömde, med vägar som bara var stigar, en chaufför som inte kunde tala engelska, ett resesällskap som talade engelska oavbrutet och så dessa stötdämpare som troligen stelopererats någon gång runt Martin Luther. Men äntligen framme. Äntligen, äntligen, äntligen framme vid Base camp. Från och med nu var henne öde hennes eget. Inga biljettkontroller, ingen väntan på obegripliga kinesiska processer eller ännu en oväntad ombokning. Nu var det hon och kamraterna mot berget, mot elementen och mot den egna kroppen. Berget mot viljan, viljan mot utmattningen.

Hon såg faktiskt fram emot det. Det ingick i den självpåtagna uppgiften att arbeta sig utmattad och att välkomna tröttheten. Hon var van vid den och den störde henne inte. Gränsen för vad som är möjligt eller omöjligt finns i ditt eget huvud. Amanda var förberedd, och hade därmed förtjänat att göra ett allvarligt försök. Hon hade mentalt accepterat att målet var möjligt och hon hade gradvis, i takt med förberedelserna, börjat tro på det. Hon trodde nu så starkt på att målet var inom räckhåll att den sista etappen nästan kändes lätt. Nu skulle hon bara leverera, prestera, ge utlopp för allt som hon byggt upp inombords och i sina muskler. Nu skulle hon upp och uppleva Dödens Zon. Kom hon väl dit var hon säker på att hennes vilja skulle räcka till. Så nära toppen av ett högt berg kallade krönet på henne, obönhörligt, nästan som om det hade en röst i hennes öra. ”Nära nu” viskade bergsmassivets topp till henne. Det hade den gjort både i Alperna och i Sydamerika. Självklart skulle toppen viska till henne även från den högsta punkten på jorden, bara så mycket starkare.

Hon öppnade dörren på jeepen och såg sig runt. Vägen inte så mycket slutade som ebbade ut när backen blev en brant som svepte uppåt mot de riktigt höga höjderna på berget. Femtio meter framför bilen var bergssidan så brant att det krävdes klättringsutrustning för att ta sig vidare. I ett band nedanför branten var den grafitgrå marken översållad med nedfallna ljust grå klippblock, stenar och grus, av oregelbundna former med vassa kanter, som en varning till klättrare som är våghalsiga nog att försöka ta sig upp. Ett antal låga tält i olika bjärta färger låg utspridda där de kunde få plats bland stenblocken. Minnesbilder sköljde över henne från andra läger, och hon rös när hon tänkte på hur obekvämt det är att ligga här. Tacka vet jag lägren på snön längre upp, även om man nästan blåste bort och tvingades dela sovsäck om man inte skulle förfrysa sig. Så sökte sig hennes blick nästan utan hennes egen vilja uppåt, svepte snabbt förbi de ljusgrå grusiga nedre sluttningarna på branten och vidare förbi de mörkare bergryggarna som stack upp som vågbrytare ur gruset. Ständigt uppåt såg hon, och ständigt mörkare blev berget, tills det försvann i dis och dimma. Det enorma massivet vilade över henne som ett urtidsmonster ruvande på sina hemligheter, redo att vakna och angripa den som kom för nära. Amanda visste att berget kunde vända från att vara inbjudande och välkomnande, en lagom utmaning, till dödlig fara på några ögonblick. Allt som krävdes var ett av de plötsliga väderomslagen, krånglande utrustning, en tappad ishacka eller en stukad fot. Men hon var redo, redo för allt berget kunde utsätta henne för.

Det hon inte var redo för var faktiskt inte bergets fel, utom möjligen indirekt. Redan på det lilla enmotoriga flygplanet i Katmandu hade hon träffat – fast blivit träffad av är kanske en bättre beskrivning av vad som egentligen hände – den walesiske klättraren Cragadoc Lloyd. Han var minst sagt svår att ignorera. Honom var hon inte redo för.

Amanda satt på sin plats på flyget och gjorde sig beredd att njuta av en dryg timmes flygresa runt Mount Everest till Lhasa i Tibet. Strax innan start kom det in en man som hon tyckte såg ut som en klättrare. Han var vit, mellan trettio och fyrtio år gammal, vältränad och något under medellängd. Han hade det där uttrycket som om han var på väg in i ett tält på några tusen meters höjd – han lyckades nämligen se halvklädd ut trots att han bar ett antal lager kläder. Han slängde smidigt upp sin ryggsäck på bagagehyllan, fångade den med en hand när den trillade ner i nacken på Amanda, bollade tillbaka den på sin plats med ett ursäktande leende mot Amanda, och trängde sig ner bredvid henne. Flygstolarna var inga fåtöljer direkt, och det var tydligt för trångt för dem båda. Amanda skruvade på sig och försökte komma undan så de båda skulle få plats.

”Du är klättrare” sa han utan att bry sig om att hälsa medan han krängde av sig några lager plagg från överkroppen och tryckte ner dem vid sina fötter. ”Everest förstås. Första gången?”

Det var ett konstaterande snarare än en fråga. Innan Amanda hann svara hade han börjat prata. Han skulle inte sluta förrän två dygn senare, när Amanda gick ur jeepen vid Base camp, tog sina trunkar och ryggsäckar ur bagaget och närmast sprang iväg innan han kunde komma ikapp. Cragadoc hade nämligen mycket att säga. Om allt. Han verkade ha rätt bra koll på det mesta han pratade om, men Amanda lät sig inte imponeras.

”Män. Detta eviga berättande om sina bravader” tänkte hon för sig själv.

Crag, som han påstod att alla kallade honom, hade dock den fula ovanan att ställa frågor till lyssnaren så det blev omöjligt att koppla ifrån berättelserna. Att sova var inte att tänka på. Nu hade hon förstås inte hunnit sova ändå. De hade inte hunnit mer än att lyfta och plana ut på vad som måste anses vara flyghöjd när piloten meddelade på bruten engelska att vädret i Lhasa hade slagit om så att det var omöjligt att landa där. Lhasa ligger på nästan 3500 meters höjd så det går fort ibland, enligt piloten. Istället skulle de landa i Lukla, på Tenzing-Hillary Airport. I Lukla ligger flygplatsen på bara 2800 meters höjd och tydligen tillät vädret att man landade där. I Nepal. Söder om Mount Everest. På fel sida berget. Amevafan.

Crag tyckte att de skulle se det från den ljusa sidan; det blev ju en väsentligt mycket kortare flygresa på detta viset. Amanda trodde att hon hört fel. När de landade skulle de fortfarande ha nästan hela sträckan till basläget kvar! Drev han med henne, eller vad var det frågan om? Nejdå, visst inte. Han var helt allvarlig. Han tyckte bara bättre om att åka bil än att flyga. Som om piloten hade hört honom började planet plötsligt sjunka brant. Amanda tittade på klockan samtidigt som hon försökte knäppa det tröga spännet till sitt säkerhetsbälte. Tjugo minuter. De hade inte ens flugit i tjugo minuter. Hon försökte räkna i huvudet medan piloten gjorde sin Stuka-liknande dykning och kom fram till att det måste vara minst sextio mil kvar. Tio timmar i bil om det fanns någon bil att hyra. Och om kineserna släpper in dem över gränsen, oanmälda.

Hon såg ut genom fönstret och tittade rakt in i en bergvägg som kändes så nära att hon tyckte sig kunna testa bärigheten i stenen utan att lämna planet, eller ens sin stol.”Skit i om det finns någon bil. Be för att vi överlever den här landningen” tänkte hon medan bergssidan kom allt närmare. Hon skulle just ropa ut en varning när planet helt plötsligt tog mark. Tre korta skumpanden och en tvärnit med skrikande bromsar. Mindre än fem hundra meter senare taxade den in på en uppställningsplats stor som en kafeteriabricka. Där trängdes de med två andra plan. Crag pratade mest hela tiden, vilket inte hjälpte Amandas humör. Han var ju självklart också på väg till Everest, faktiskt till nordsidan också och kunde de inte dela på en bil, med chaufför? Amanda såg de tio timmarna framför sig. Tio timmar och sextio mil på serpentinvägar och längs tvärbranter, inklämd med en sådan pratkvarn.

”Bara om vi inte kommer vidare med flyg” sa hon och insåg samtidigt att hon sannolikt inte hade något val.

Medan de klev ner på asfalten hörde hon svagt Crag berätta något om sin militära klättringsgrupp och om hur han blivit något av en celebritet i Wales. Amanda hörde fortfarande inte på, det var bara fler bravader. Hon drog jackan tätare runt sig i det fuktiga, blåsiga vädret. Hon såg sig om och reagerade över hur den korta landningsbanan tog slut abrupt där berget slutade som efter ett yxhugg. Uppåt sträckte sig bergets toppar som tre fingrar mot himlen minst tusen meter ovanför dem. ”Som att landa på bokhyllan Billy” tänkte hon och vandrade bort till den garderob som kallades terminal, med Crag efter sig, fullt upptagen med någon anekdot från samväldesspelen.

Det fanns en fördel med Crags eviga pladdrande. Han kunde tydligen prata omkull en lapplisa – ett berg, rättade hon sig och rodnade lätt. Han fixade faktiskt en bil och en chaufför, så det fanns förutsättningar att de bara skulle bli ett knappt dygn försenade. För något flyg vidare var det inte tal om. Följ med flyget tillbaka till Katmandu eller stanna i Lukla. De kom överens om att dela på kostnaden för bilen och skulle just packa in sig när den lokala förmågan de hyrt in som chaufför upptäckte vad de gjorde. Han skakade på huvudet och knackade på sitt armbandsur. Crag och Amanda såg på varandra. Tydligen var det för sent att åka idag. Inte köra i mörkret. Jaha. Finns det möjligen ett hotell med lediga rum i Lukla? Ett rum? Någon som kan hyra ut ett gästrum? Ett stall? Ett tält?

 

Amanda hade aldrig förr upplevt en sådan stelhet. Inte en natt med så dålig sömn heller. Det var tur i oturen att de insisterat på att starta direkt i gryningen. Nu hade de tillbringat nära sex timmar i bilen men hade inte kört en meter. Hon och Crag väckte vakthavande tjänsteman som motvilligt släppte in dem i garderoben de kallade terminal, där de lånade toaletten och rånade en maskin på några Snickers och varsin Coca-cola. Lite vatten i ansiktet och tandborstning med pekfingret så var de klara att åka. Chauffören hade sålt platsen i framsätet till en indisk affärsman så det blev för Amanda till att dela baksätet med Crag, och hon önskade intensivt att hon hade tagit med sig sin mp3-spelare. Crag verkade dock helt oberörd och pratade på som vanligt. Efter ett tag blev det som att tvingas lyssna på ett popband man inte tycker om; man gör en dygd av nödvändigheten och börja leta efter något positivt i situationen, som någon form av terapi. Så när Crag började tala om Mallorys och Irvines toppförsök var hon nästan intresserad. Det intresset tog dock Crag snabbt och skoningslöst död på genom att återge ett vanvettigt rykte bland brittiska klättrare att Mallory skulle ha överlevt.

Än en gång tittade Amanda på Crag som om han inte vore klok och undrade hur hon kunnat släppa ner sin gard så fort. Mannen var uppenbarligen svagsint på något sätt.

”Det är klart att han dog. Han kom ju aldrig ner.”

”Inte vad man såg, nej. Inte vad expeditionen visste. Men han hade sherpas. Bärarna. De visste.”

”Så Mallory och Irvine skulle alltså ha …”, hon tänkte efter en stund, ”… vad? De klättrade upp i dimman, upp i Dödens Zon, och sen … vad då?”

”Ingen aning.” Crag ryckte på axlarna. ”Kanske nådde de toppen och gick ner på sydsidan.”

”På sydsidan? I Nepal?”

”Ja, hur förklarar du annars att ingen hittat deras kroppar på så många år?”

”Möjligen med att det är ett stort jävla berg det där. Det är kanske inte så lätt att hitta två kroppar där. De kan ha trillat ner i en spricka eller vad som helst.”

”Irvine kan mycket väl ha gjort det, honom finns det inga spår av. Men Mallory kan faktiskt ha överlevt.”

”Men varför säger du det?”

”Det finns massor av små tecken på att han inte dog. Hans hustru Ruth vägrade ha en begravning och deltog inte i minnesgudstjänsten. Flera gånger såg folk en okänd man röra sig i Ruth Mallorys hus och i hennes trädgård. Det gick rykten om att hon och Mallory fick ett barn till, ett par år efter försvinnandet. Det var ju till och med en man som offentligt hävdade att han var Mallorys son.”

”Den där flygaren? Han som dog under slaget om Storbritannien.”

”Du har hört om honom? Ja tyvärr gjorde han ju det. Men du ser, det finns tillräckligt mycket indicier för att han överlevde för att det skall vara svårt att bara avfärda.”

”Det är minst sagt konspiratoriskt tycker jag. Först får du förklara hur han överlevde på berget.”

”Det låter sig göras om man bara ger det lite tid.”

Amanda ryckte på axlarna i tystnad och såg ut genom bilrutan. Crag verkade inte tycka att det var någon stor sak och bytte snart samtalsämne. Amanda grubblade länge, och svor över att hon gjorde det. Crag var en idiot. Irvine var död. Mallory dog också på berget, i omedelbar närhet till Irvine. Självklart var det så. Det fanns bara en expedition på berget, och om den inte fick med sig en klättrare ner var den klättraren en död man. Även om han hade en kamrat. Förr eller senare hittar någon deras kroppar, eller bara en av dem, och så är den saken ur världen och vi kan koncentrera oss på fakta. Crag var en idiot. Okända ättlingar till Mallory som skulle gå runt någonstans i sinnevärlden. Aldrig. Mallory dog på Everest. Punkt slut.

Med de tankarna malande i huvudet, ackompanjerade av Crags pratande, somnade hon av ren utmattning och vaknade bara kort vid den överraskande nationella gränskontrollen in i Tibet. Hon var inne på fyrtiotre timmars resande, och sov tungt med huvudet mot bröstet, sin träsmak till trots, tills bilen ryckte till och stannade vid baslägret. Den viktigaste fasen av hennes arbete att hitta svaret på gåtan om Mallorys försvinnande kunde ta sin början.