Linköpings universitetssjukhus, 3 februari 2001

Långsamt, långsamt trängde medvetandet undan mörkret och tystnaden. Under ett par timmar svävade Amanda i ett tillstånd där hon inte var medvetslös, inte sovande men knappast inte heller vaken. Under tiden mörkret och dimmorna skingrades av ljuset i hennes sinne – och, någonstans ifrån, i hennes ögon – ökade hennes känsla av obehag. Det stack i bägge benen och i höger arm. Ju vaknare hon blev, desto mer kände hon obehaget, framförallt i armen. I sitt omtöcknade tillstånd hörde hon steg av mjuka sulor i någon korridor, brottstycken av lågmälda samtal hon inte förstod hela tiden till ackompanjemang av ett svagt surrande ljud hon inte kunde placera. Ljuset i ögonen flimrade till och försvann och Amanda drev tacksamt tillbaka in i dimman.

Hon vaknade av ett plötsligt och våldsamt illamående. En kittling i huden bakom öronen, en liten flod av saliv längst bak i munnen, snabb andning och innan hon visste ordet av spydde hon en kaskad rakt ut. Hon var medvetslös igen innan spyan landat. Hon kände inget, utom möjligen ett visst obehag när hon fick lakan och sin skjorta bytta samt ansiktet tvättat. Varsamma, vana och vänliga händer hjälpte henne. Omedvetet kämpade hon emot för att få ligga kvar, men händerna agerade beslutsamt så hon lät sig till slut bli lagd tillbaka till en bekväm ställning utan motstånd. Hon märkte inte de tätt återkommande kontrollerna av hennes tillstånd.

Efter några timmar till övergick medvetslösheten omärkligt till sömn. Hon sov allt mer oroligt tills hon vaknade och slog upp ögonen. En våg av intensiv smärta gick genom hennes huvud och etablerade sig någonstans bakom ögonen. Hon slöt ögonen och stönade svagt. Hon kände av stickandet i höger arm igen och var nu så vaken att hon kunde ta in det. Det var mycket obehagligt.

”Var är jag?” sa hon ut i halvdunklet som omgav henne. Hon fick inget svar, så hon gnuggade sig i ögonen med vänster hand, och försökte hjälpa till med höger hand också. Den strävade emot och ville inte röra sig. Hon koncentrerade sig och kämpade med musklerna – hon mindes ju hur man skulle spänna sig för att röra armen, herregud – och fick till slut tillbaka lite av kontrollen över armen. Hon förde handen framför ansikten och rörde på fingrarna. Hon fick kisa ordentligt för att se om hon lyckades. Det såg ut så. Synen verkade också vara på väg tillbaka, som om hon vaknat upp efter en lång sömn.

Hon vände på huvudet mot ett plötsligt, skrapande ljud och såg ett ljus som föll in på ett litet nattduksbord från en dörr en liten bit bort. Det var ett typiskt sjukhusbord i vitt och furu, med en ensam låda. Bordet var tomt sånär som på en enkel vas med lätt slokande tulpaner i olika färger och en liten cylinder i plast varifrån det löpte en tunn elsladd. I änden på cylindern satt en tydlig, orange-röd knapp.

Amanda sträckte vänster arm efter larmknappen, för ett larm var det ju, men nådde den inte. Hon reste sig mödosamt på vänster armbåge och försökte nå knappen med höger hand men handen missade knappen med minst en decimeter och dråsade av bordet. Den slog i metallställningen längs sängens långsida med ett skramlande. Amanda försökte lyfta upp armen igen men var för svag. Hon försökte ta i, och en ny våg av smärta spred sig genom huvudet. Den var som värst bakom vänster öga och spred sig som en solfjäder i huvudet. Hon skrek till och ramlade tillbaka på kudden med höger arm liggande som ett paket över bröstet.

Smärtan i huvudet pulserade och  med varje stöt från hjärtat kom en ny våg av smärta när nytt blod trycktes in i blodådrorna i huvudet. Där hon låg i halvmörkret och försökte att bara andas såg Amanda ljussken i blått, rött och vitt. Som i ett snabbt snurrande kalejdoskop såg hon blixtar av former och fragment av händelser som hon insåg kom från hennes eget minne. Det slog henne att hon höll på att se sitt liv passera revy, sådär som de säger att man gör i en krissituation. Som när man vet att man skall dö. Fast hennes filmprojektor måste ha havererat. Det var som att försöka se en film med duken utbytt till en skärva konvext glas från Lustiga Huset. Amanda andades så lugnt hon kunde och försökte rida ut smärtan, försökte pressa tillbaka de obehagliga sensationerna genom ren viljekraft.

En sköterska kom in i rummet med snabba steg. Hon la handen över Amandas panna och lyfte tillbaka den höga armen på sin plats längs Amandas högra sida. De såg på varandra en stund utan att säga något, innan sköterskan tog till orda.

”Hej Amanda. Jag heter Sofie, jag är sjuksköterska. Vet du var du är någonstans?”

Amanda svarade inte utan såg bara tillbaka på den leende sköterskan. Hon var någonstans runt fyrtio år gammal, ljus med kort rödlätt hår och ett vänligt ansikte. Hon gav ett robust intryck, som om hon var terränggående i ordet bästa bemärkelse.  Hennes leende var professionellt men utan tvivel äkta.

”Hör du mig?” fortsatte hon, med lite starkare röst. ”Kan du säga mig vad du heter i efternamn?”

När Amanda fortfarande inte kom sig för att svara bytte Sofie taktik. Hon lutade sig fram med munnen närmare Amandas öra och fyrade av en bredsida.

”VAD HETER DU? KAN DU SÄGA DET?”

Amanda ryckte till och Lustiga Huset gick från rött till bländande vitt.

”Skrik inte så förbannat” sa hon med förvånansvärt klar röst. Åtminstone verkade Sofie tycka att Amandas röst var förvånansvärt klar.

”Du är vaken, så roligt!”

”Var är jag?”

”Du är på Avdelning 72 på Linköpings Universitetssjukhus. Vet du varför?”

”Hur länge har jag legat här?”

”I tre dagar. Kan du säga mig vad du heter?”

Amanda blev irriterad. Hade hon legat här i tre dagar utan att de tagit reda på vem hon var? Nå, enklast var väl att spela med i dumheterna.

”Självklart. Jag heter Amanda.”

”Fint. Tack för det Amanda. Jag heter som sagt Sofie. Vad heter du i efternamn? Kan du berätta det?”

Amanda himlade med ögonen men det var för smärtsamt så hon slutade tvärt.

”Amanda.”

”Och efternamnet? Kan du säga mig ditt efternamn?”

Det kunde Amanda inte. Hur hon än letade i minnet fanns hennes efternamn inte tillgängligt i systemet. Hon hade ingen aning.

”Nej” sa hon till slut. ”Det vet jag inte.”

Hon stirrade på Sofie, uppenbarligen utan att förstå. Sofie såg tillbaka med analyserande, alerta ögon.

”Varför kommer jag inte ihåg mitt namn? Vad är det för fel på mig?”

”Vi vet inte ännu, Amanda. Ibland gör kroppen märkliga saker, men vi skall fixa det. ” Hon skyndade sig att fortsätta innan Amandas chock satte sig för djupt. ”Det är ingen fara. Jag tar hit en läkare som får titta på dig, och så tar vi det därifrån. Ett steg i taget så ordnar det sig. Först ska vi se till så du inte har ont. Har du ont?”

Amanda stirrade klentroget på Sofie medan Sofie sträckte sig efter larmknappen.

”Vad är det du säger?” försökte Amanda säga. Men på grund av skadan eller av chocken vägrade orden att komma ur hennes mun. Hon stirrade klentroget på sköterskan.