Prolog

Huddinge, julafton 1982

Året är 1982. Det är julafton. Flickan med hästsvans i mitten av det slitna fotot vet ännu inte att hennes liv skall förändras i grunden om mindre än en minut. Hennes namn är Amanda Lövgren. Hon är tio år gammal, och julklappen hon håller i sina händer är ingen överraskning för henne. Det är en bok.

Självklart är det en bok. Tyngden, formen, känslan säger henne att det är en bok. Erfarenheten är lika bestämd. Hon har nämligen fått en mycket stor mängd böcker genom åren, vid alla upptänkliga tillfällen. Hundra böcker före tio års ålder, vilket tvingat henne lära sig läsa tidigt. Några andra intryck har alla böckerna inte gjort på henne.

Detta hade dock inte hindrat hennes högakademiska föräldrar från att försöka. De gav henne allt från barnböcker om matematik till detektivböcker från läslustan för unga vuxna. Hon kunde gången; tre dagar efter att hon fått en bok i något nytt ämne som ständigt tycktes sluta på -ologi frågade hennes far vad hon tyckte om boken. Som om hon läst den. Eller ens tittat på bilderna.  Han frågade i två dagar tills han tröttnade på hennes undvikande svar, och lät henne sedan göra det hon gjorde bäst, vilket var mest ingenting. Möjligen att klänga på saker strax under takhöjd. Ingenting annat verkade väcka hennes livsaptit, hon verkade njuta av att bara existera. När så nästa tillfälle kom fick hon en ny bok, med en lika obegriplig titel, och samma resultat: tre dagars förväntan från fadern följda av två dagars frågande och duckande. Under tiden låg boken i fråga oöppnad vid Amandas säng, ovanpå de senaste tio böckerna, de senaste tio försöken från en förväntansfull far eller mor att introducera Amanda till ett liv i akademin. Det var inte lätt för hennes föräldrar att veta vad problemet var – Amanda hade inte heller någon aning om det ännu. Vilken tioåring känner sina drivkrafter? Problemet var att de böcker hon fick beskrev kunskap som redan fanns, som någon annan redan tagit fram. Vad det än var frågan om hade någon redan gjort det, utrett det, testat det. Någon hade varit först och sedan hade någon skrivit en bok. Ointressant. Bok efter bok, ämne efter ämne. Gammal kunskap. Det hade gått så långt att hon inte längre såg fram emot jul och födelsedagar. Hon visste ju så väl vad som skulle komma. Fler böcker. Böcker var inte Amandas grej.

Men allt det skulle ändras, mindre än en minut efter det att Amanda fick ännu en inslagen bok i handen, julen då hon var tio år gammal.

Trugande räckte hennes mor Linda över sitt senaste försök att intressera sin dotter för något genom litteratur, medan Amandas far Lennart tog ännu ett av sina eviga polaroidfoton. Detta foto skulle Amanda vårda ömt, som om det föreställde hennes första stund i livet, vilket det i stort sett gjorde. Amanda tog av pappret (omsorgsfullt, så att Linda kunde vika ihop det, spara det för återbruk och sedan aldrig mer komma ihåg var hon lagt det) och kastade en ointresserad blick på omslaget. Till hennes egen förvåning fastnade blicken. En lång stund stirrade hon som fastnaglad utan att reagera på tilltal, utan att ta in vad hon såg. Intellektuellt var det hela odramatiskt, men känslomässigt var hon i uppror, en storm som skulle ta många, många år att mojna till hanterbar styrka.

Boken var relativt stor. Den var inte så tjock, men full av både foton, text och bilder med grafik. Framsidan dominerades av ett foto från 1920-talet någon gång. Det var en närbild på två män i grova kläder, hackor och ryggsäckar och med rep över axeln. Bilden var intonad över vad som bara kunde vara Mount Everest. Amanda stirrade, ömsom på männen, ömsom på berget. Det tog en lång stund innan hon registrerade titeln: ”Because it’s there. George Mallory and the British 1924 expedition to Mount Everest” av Theodore Pyke.

På engelska. Boken var på engelska. Amanda såg upp på sin mor, som log ett generat leende.

”Vi tyckte att du kunde slå två flugor i en smäll.”

”Kill two birds with one stone” tillade hennes far med sitt avgjort komiska östgötska sätt att tala engelska, medan han viftade med polaroidfotot för att torka det.

Amanda hörde inte på. Hon såg in i de alerta ögonen på de två männen på fotot, svepte med blicken över de oändligt branta klippformationerna, om möjligt ännu mer skräckinjagande utan is än istäckta, mot en skarpt azurblå himmel. Skuggor spelade på hela norrsidan och bröt upp den ytterligare. En tunn sky av snörök låg längs den taggiga bergskammen på över åtta tusen meters höjd över havet. En mer ogästvänlig plats var svår att tänka sig. Ogästvänlig men samtidigt så oändligt lockande.

Amanda såg framför sig hur hon själv fingrade efter ett minimalt fäste i en omöjligt brant klippvägg, med ett tre tusen meters fall bakom ryggen, snörök i ögonen, med mjölksyra i armarna, och hur hon segade sig upp halvmeter efter plågsam halvmeter i kylan och den tunna luften. Av någon anledning såg hon inte själva toppen. Hon bläddrade i boken och letade efter en bild på toppen, men fastnade hela tiden på olika bilder av tält i omöjlig lutning, på klättrande människor i lika omöjliga lutningar och på laviner och stenras i fritt fall. Toppen kunde vänta, det var själva kampen mot berget som lockade Amanda. Hennes kropp mot det oförlåtande berget och det skoningslösa klimatet. Hon såg på sin vänstra hand och låtsades gripa hårt om en liten utstickande sten. Hon såg för sitt inre hur knogarna vitnade av ansträngningen inne i klättervanten när hon drog sig upp för att hitta nästa tag med höger hand. Hon vred sin vänstra hand i luften och betraktade den som för att avgöra om den dög. Därefter dök blicken tillbaka ner i boken där hon plötsligt såg bilder på berget som kompletterats med grafik som beskrev en distinkt, urskiljbar väg upp mot toppen. Sex punkter var markerade i blått, från baslägret på 6 400 meters höjd till det sista lägret på långt över 8 000 meters höjd, och till slut toppen, på otroliga 8 848 meter höjd. I rött fanns markerade formationer som sydtoppen och isfallen. Amanda tittade upp igen.

”Det är Mallorys och Irvines väg mot toppen 1924.” sa hennes mor med ett överraskat leende, glad både över hennes dotters intresserade blick och över att hon själv läst på så hon kunde svara på den outtalade frågan.

”Var det Mallory och Irvine som var först med att bestiga Mount Everest?” sa Amanda och pekade på männen på bilden på bokens omslag.

”Kanske.” sa Linda, mer osäkert.

”Kanske. Hur då, kanske?”

Amanda tittade på sin mor med stora ögon.

”Man vet inte om de nådde toppen innan de försvann.”

”Försvann? Försvann de på Everest? Men vad hände då?”

”Det vet man inte.”

”Vaddå, vet man inte ens om de nådde toppen?”

”Så är det. Vissa indicier talar för, andra emot. Än idag tvistar forskarna över om det var Mallory och Irvine var först med att stå på toppen av världen.”

”Men så får det ju inte vara. Det måste ju gå att ta reda på. Vi måste ju veta vem som var först. Eller hur?”

 

I efterhand var det självklart för Amanda vad som hände när hon såg boken. Det var lika självklart som hennes vilja att vara först, eller hennes ständiga strävan att ta sig upp på stenar, lekställningar och grindar när hon var liten; och bagagehyllor på tåget på väg till en av pappans många vetenskapliga konferenser. Alla bannor hon fått genom åren för det klättrandet! Som den gången när hon var fyra och klättrade upp och gömde sig på översta hyllan i städskåpet. Hon hade varit arg för något och helt enkelt klättrat upp någonstans där hon kunde vara ifred. Lennart och Linda kunde inte hitta henne, vilket hade blivit en rolig lek efter en stund, tills Amanda somnade. Hon vaknade av att Lennart stod i köket utanför skåpet och talade med polisen i telefon för att anmäla henne försvunnen. Lättnaden över att hon kom tillrätta övergick mycket fort till ilska över ”Detta förbenade klättrande. Ständigt, ständigt!”

Andra barn kröp in, under, genom. Amanda klättrade upp. Andra barn klättrade försiktigt, modigt, eller våghalsigt, men alltid som en lek. Amanda klättrade som om livet berodde på det. Egentligen var det märkligt att föräldrarna aldrig lade ihop två och två när de introducerade Amanda till olika ämnen, inte förrän de gav henne boken om Everest. Kanske gjorde de det inte ens då – man kan inte göra en akademisk karriär på bergsklättring – eller så hade de gjort kopplingen sedan länge och till slut bara fallit till föga. När Amanda väl fått boken i sin hand insåg hon att allt hon klättrat i hittills varit småpotatis, både ett barns lek och en förberedelse för något stort. Det fanns en anledning till varför världen är full av berg som bara väntade på att bestigas.

Det var svårt för en tioåring att hennes nyvaknade passion att besegra berg hade förekommits i hundra år av andra. Först män, sedan också kvinnor. Unga. Gamla. Blinda. En enbent. Turister. Folk som i stort hade betalat för att vinschas upp på berg som bara de allra bästa tidigare hade gett sig på. Alla hade de besegrat de mest utmanande berg, från de svåraste lederna, och lämnat efter sig tonvis med stålkramlor, torrfoderpåsar och tomma syrgastuber. Att besegra sig själv var en utmaning såklart, även för Amanda, men hon skulle ju inte vara först. Och att följa i fotspåren av tusen uppvinschade turister var inte aktuellt. Utmaningar som år värda att ta sig an måste vara värda respekt.

Vad fanns det kvar som inte var gjort? Vilken dörr var fortfarande stängd så hon kunde låsa upp den? Det verkade omöjligt att hitta en sådan utmaning. Hon bläddrade i sin bok om Everest och skaffade sig med tiden andra böcker om klättring och utforskare, och fantiserade över kartor över bergskedjor. Vad var inte gjort?

En dag i juni det år hon skulle fylla fjorton slog det henne som ett ton tegelsten. Mallory.