Östgötaslätten, 28 januari 2001
Som vanligt kom de i små grupper om två eller tre personer, tveksamt och med irrande blickar i den ovana omgivningen. Ibland vågade de sig fram till bordet som man i brist på ett bättre ord tvingas kalla receptionen. Ibland stod de kvar i dörren varpå någon av de mer vana gästerna kunde förväntas förbarma sig över de nyanlända, med några korta tröstande ord om hur man går tillväga. De nya gästerna låtsades normalt vara mer fyllda av självförtroende än de var. De tog sin tillflykt till sina vanliga roller och vanliga samtalsämnen. Vem hade gått i skolan här på sjuttiotalet när det fortfarande var en lågstadieskola, och var hade de haft sitt klassrum. Vem hade replokal en trappa upp nu för tiden. Trummisen i det bandet hade huvudrollen i den där musikalen, innan producenten flyttade till Stockholm. Hans syster är kvar på kommunen väl? Jodå, det vet du visst vem hon är, hon som aldrig klipper gräsmattan. Föreningsgatan. Rött tegelhus. Ja, just det, granne med Göranssons. Nej, hon är ogift.
Amanda orkade aldrig bryta in i sådana diskussioner – djupa, intensiva och detaljerande om ingenting. Det verkade omöjligt att hitta ett tillfälle att erbjuda sin hjälp till de nya gästerna om de var mitt uppe i ett sådant resonemang, vilket de oftast var. Hon lät andra gäster sköta det eller väntade helt enkelt på att de nya skulle komma till henne. Hon begrep sig helt enkelt inte på den fascination som de infödda hade för långa debatter om andra infödda. Nyinflyttade som Amanda brydde de sig inte så mycket om, hon hade ju bara bott i stan i tio år. Metoden att göra annat tills de kom till henne visade sig dock fungera utmärkt i alla möjliga sammanhang där man inte hade bråttom, redan från den dagen hon flyttat från Huddinge med sina föräldrar, några kvarter från pappans barndomshus. De nya klasskompisarna hade snabbt börjat komma i någon form av strömhopp och frågat om hon kunde komma ut och leka för ”hon pratade så lustigt”. Så hon teg. Här på jobbet var den metoden en livräddare.
Ungdomens Hus i Mjölby hade öppnat 1991 i före detta Parkskolans lokaler. Den hade fört en mycket tynande tillvaro ändå tills våren 1996, när lokaltidningen Östgötacorrespondenten (i folkmun kallad Corren, med ett uttal som Amanda omöjligen kunde härma) hade bestämt sig för att göra sak av ungdomens situation i Linköping, Motala och Mjölby. I de inledande intervjuerna fick den mycket glatt överraskade journalisten som hade ansvaret för Mjölby-spåret tag i en nyanställd enhetschef på Kulturförvaltningen. Nyanställd, ovan vid journalister och ivrig att göra rätt för sig sa chefen som det var. I Motala och Linköping var cheferna mer rutinerade och svarade på de frågor de ville ha, oavsett vad journalisten frågat, så där var storyn om ungdomarnas misär rätt blek. Men i Mjölby fick man besked från hästens mun om långbänkar och intriger, om röstfiske och valfläsk. Därmed var Mjölbys öde beseglat. Skandalen var ett faktum. Tio dagar senare, på ett möte som var ”planerat sedan länge, ett möte med väl beredda frågor, varför frågar du” fattade en överrumplad kommunstyrelse beslutet att skjuta till fyra miljoner kronor till Ungdomens Hus. Självklart var beslutet helt oberoende av den senaste tidens skriverier i tidningen som kommunens pressansvarige knappt ens läst, enligt egen utsago. Journalisterna på Corren gjorde mangrant high five och talade varmt om jultomten. Endast kulturredaktionens chef var missnöjd och sade sig tro att de hade kunnat få ut sju miljoner om året om de tryckt på lite mer. Och eftersom det inte gick att hitta någon skandal om älgjakten kunde denna skandal tillåtas övervintra. Den fick dessutom ny fart i kommunalvalet 1998, så att Ungdomens Hus fick leva vid förhållandevis god hälsa även under nästa mandatperiod.
I Ungdomens Hus fanns ett antal replokaler för små rockband i de gamla skolsalarna, två verkstäder för allsköns aktiviteter (mestadels plakat till demonstrationer, fester och den lätt paradoxala rörelsen Occupy Mjölby), en ständigt nerlövad skateboardramp på den gamla skolgården och en kombinerad scen, café och klättervägg i den före detta samlingssalen. I Ungdomens Hus arbetade tre personer: Amanda, som ansvarade för klättringen och caféet, Lennart, en sextioårig före detta flygingenjör som trivdes mycket bättre som vaktmästare, och James, en tjugoårig Australiensare som bytte säkringar och silvertejpade utrustning åt de kortlivade rockband som hade sin hemvist i replokalerna. James hette egentligen Edgecliff med det ville han inte kännas vid, och påstod att det var namnet på platsen där han växte upp. Han upprepade ständigt sitt ”Kalla mig James”, som ett mantra. Amanda kallade honom oftast Edgecliff.
Deltagarna i dagens teambuilding från något av ortens två stora företag (AB Mjölksocker eller BT Lifters, Amanda hade glömt vilket men antog att det var något av dem) smög försiktigt in i de vanliga små grupperna. Efter ett par otrevliga incidenter det första året hade man beslutat sig för att ha ett absolut krav på nykterhet även för vuxna deltagare i företagsevent på klätterväggen. Denna eftermiddag hade festandet därför inte börjat på allvar och tystnaden var följdriktigt östgötskt påtaglig, endast avbruten av mumlanden från utdöende samtal om den förre ägaren av tobaksbutiken på Järnvägsgatan. Gruppen bestod uteslutande av män, med ett genomsnitt på några och femtio (år) och några och nittio (kilo). De stampade av sig snön från stövlarna när de kom in, en ritual som inte lät sig stoppas av att entrémattan var fyllda av slask från hundra tidigare avstampare. Därefter stannade de, eventuellt något fuktiga från den skvättande entrémattan, i en osäker flock innanför dörren i avvaktan på direktiv från någon som visste något. Sin vana trogen höll sig Amanda för sig själv och avvaktade utvecklingen.
Mycket riktigt. Efter en stund lösgjorde sig en man från flocken och tog några steg fram till receptionsbordet. Amanda tittade upp. Mannen hade en ledigare klädsel än de övriga, han föredrog tydligen the North Face och Craft, och var tydligt yngre, lättare och mer vältränad. Han såg trevlig ut i Amandas ögon, men hon påminde sig om att detta troligen var mannen som föreslagit att hela sektionen, avdelningen, skiftet eller vad de nu kallade sig, skulle bygga lagkänsla genom att klättra. Tipsextra, billig öl och dålig mat i decennier. Och nu skulle dessa herrar hänga i armarna på fem meters höjd. Amanda suckade inombords. Hon hade inget tålamod med idioter. Vem som helst borde inte få klättra. ”Och du!” tänkte hon när han gjorde sig redo att framföra sitt självklara ärende, ”Du borde veta bättre. Ta med dem på discobowling för helvete. Eller knyppling.” Men hon sa inget utan plirade bara på honom med ett lätt leende som möjligen kunde tolkas välkomnande. Med lite fantasi. Mannen såg ner i sina papper och sedan upp igen på Amanda.
”Hej.” (harkel, prassel) ”Är det du som är Amanda?”
”Det stämmer.”
”Fint. Hej. Jens.” Mannen sträckte fram handen och Amanda skakade den. ”Det var jag som ringde. Från Mechanum. Här är gänget!”
Han slog ut med sin ena arm för att överraskande stolt visa upp gruppen av tveksamt stirrande män. Någon grupp män som var mindre lämpad att bli kallad ”gänget” hade Amanda svårt att föreställa sig.
”Välkomna. Ni kan hänga av er i det rummet där, det är herrarnas. Där kan ni byta om också.”
”Byta om?”
”Javisst, därinne finns det en …”
Först nu såg Amanda att männen inte hade några väskor i händerna eller ens plastpåsar. Inga ryggsäckar. Ingen gemensam trunk. Det kunde bara betyda att de inte planerade att byta om.
”Ni har inga extra kläder med er.” konstaterade hon lakoniskt.
”Nej. Vi tänkte inte på det. Behövs det?”
Mannen som kallade sig Jens såg lite skamsen ut, det fick man ge honom.
”Det hade nog varit bra. Dels svettas man, dels är den där typen av kläder rätt olämpliga att klättra i, både för bekvämligheten och säkerheten.”
Hon såg menande på en av de något yngre männen, som tydligen mentalt var helt redo för dansgolvet, av stuprörsjeansen att döma. Amanda himlade med ögonen utan att bry sig om ifall Jens såg det eller ej. Jens såg efter han också och kliade sig på hakan.
”Ja, det är klart.”
”Ni kan ju titta i lådan med kvarglömt om ni vill.”
Bådas blickar drogs till den bruna tvättkorgen bredvid disken, full till brädden med byxor, tröjor och skor. Jens tog upp en rosa och vit Dolly Style-tröja som av storleken att döma hade glömts av en nioåring. Därefter tittade han på gruppen av män och sedan på högen med kläder. Han lade omsorgsfullt tillbaka tröjan på toppen. De såg på varandra och log generat.
”Eller så tar ni det helt enkelt lugnt när ni klättrar.”
”Det verkar klokt.”
Inget mer fanns att säga om saken, så Amanda bytte ämne tillbaka till dagordningen.
”Hur många av er ska klättra?”
”Hur många? Allihop.”
”Allihop?! Hur många är ni?”
”Femton.”
”Aj då.” Hon såg på sin skärm och letade efter en bokning hon tydligen missat helt.
”Jag har ingen bokning från Mechanum på femton personer. Jag har bara en på sex personer.”
”Ja, det skulle varit ett chefsmöte detta, men det ställdes in. Så när verkstadspersonalen ändå hade personalvårdskväll tog jag med dem istället.”
Amanda tog sig för pannan och gned.
”Jag kan inte hålla koll på femton personer på egen hand.”
”Är det ett problem?”
”Självklart.”
”Då hjälper jag till.”
”Du är klättrare alltså?”
”Nej, cyklist.”
Amanda såg på honom igen och undrade vilken planet han kom från och när han skulle börja röva bort jordlingar för att göra mystiska experiment på. Hon skakade på huvudet.
”Jorden till Jens. Det funkar inte. Det är en säkerhetsfråga. En van klättrare på tre ovana, om ni skall komma härifrån utan sprickor i handleder eller svullnader runt svanskotor.”
”Men är det bara du här?”
”Hade jag fått lite förvarning kunde jag plockat in folk men nu får vi leva med mig.”
”OK, OK. Men vi tar det lugnt ju.”
”Då går det fint. Ni tar det lugnt. Alla tre.”
”Vad menar du?”
”Ni klättrar tre stycken i stöten. De andra får vänta.”
”Då blir vi ju kvar här hela dagen!”
Mannen som kallade sig Jens såg ut som om det var en omöjlighet eller möjligen en personlig förolämpning i sin absoluta absurditet.
”Ja. Om ni inte väljer att spara tid och gå härifrån direkt, eller att ställa över några kollegor.”
”Du är inte klok.”
”Det hela är mycket enkelt. Be om frivilliga. Vem vill hellre titta på, typ.”
Han stirrade med öppen mun på Amanda och lutade sig sedan fram, stödd på handflatorna mot disken.
”De är här för att göra teambuilding. Jag kan inte plocka bort hälften av teamet ur en teambuilding-övning!”
Amanda ryckte på axlarna.
”Halva eller hela, det är upp till dig.”
Mannen gnisslade tänder under tiden han tänkte i ett försök att hålla sig lugn. Amanda försökte förklara.
”Klättring är en underbar hobby, men den är krävande och säkerheten är ingen lek.”
”Det är ju för fan bara en klättervägg! Man klättrar upp, ler till kameran och klättar ner! Skiter det sig kan vi bara fira upp dem allihop.”
Han var uppenbart rasande.
”Det är inte förhandlingsbart. Ingen faller i golvet från fem meters höjd på mitt skift.”
”Ingen kommer att falla!”
”Det beror möjligen på att ingen av dem verkar orka lyfta sig mer än två decimeter över marken.”
”Det där var onödigt tycker jag.”
”Jag ber om ursäkt, du har rätt. Men jag kompromissar inte med säkerheten för det.”
Mannen andades tungt och lugnade ner sig något, försökte komma tillbaka till resonerandet. Hans frustration lyste tydligt igenom hans tal, både i ordval, gester och minspel.
”Varenda djävel kan ju klättra. Det är busenenkelt, som att cykla. Alla här gjorde det under hela barndomen, utan att slå ihjäl sig.”
”Kanske det. Men idag är det bara tre som gör det samtidigt.”
”Du har ingen koll på konsekvenserna av att inte låta dem klättra.”
”Och du har ingen koll på konsekvenserna om jag skulle låta dem klättra. Hör på mig. Minsta misstag däruppe kan kosta dig ett brutet ben. Klättring skall göras med respekt eller inte alls. Inte på mitt skift säger jag. Hur ska ni ha det?”
Mannen såg upp i taket och började räkna högt till tio, men kom bara till fyra innan han avbröt sig och såg bedjande på Amanda. Han verkade ha gett upp.
”Jag kan inte bara be dem att frivilligt inte delta.”
”Men det kan jag. Mina herrar!”
Alla i gruppen såg på Amanda med intresserade miner. De hade följt den animerade diskussionen noga, en vana de hade sedan barnsben.
”Hand upp, alla som vill klättra upp dit”, hon pekade på klätterväggens topp, sex meter upp längs väggen, strax under taket, ”och riskera att ramla ner med det här som livförsäkring.” Hon höll upp en tamp, tunn som en blyertspenna.
Efter stor tveksamhet räckte nio personer av de femton upp handen.
”Tack så mycket. Ni kan ta ner händerna igen. Det ser lätt ut, men väggen släpper bara upp den som vill ta sig an utmaningen på riktigt. Och på väggen kommer alla svagheter fram. En stel nacke, en arbetsskadad högerarm. Och så hänger ni där. Hand upp, alla som verkligen vill arbeta sig igenom det, besegra både sig själv och väggen och ta sig ända upp.”
Den här gången var det bara fyra av de yngre och smidigare medarbetarna som räckte upp handen.
”Sådärja.” sa Amanda såg leende på den förbluffade mannen framför henne. ”Det tog lite melodramatik, men nu tror jag visst att vi är tillbaka på banan igen.”
