Ungdomens Hus, morgon 17 mars 2001
”Men du får väl visa mig. Sluta snacka så himla mycket.”
”Ta det lugnt. Allt kommer till den som väntar.”
Amanda tvärstannade mitt i steget och såg på James.
”Allt kommer till den som väntar?”
James stannade och vände sig om. Amanda stod med armarna i kors och huvudet lätt på sned och såg på honom. Hon såg vek ut i kroppen men hade en mycket beslutsam min. James ryckte på axlarna som om orden inte betytt någonting, osäker på varför Amanda reagerat och på vad hennes reaktion skulle bli. De såg på varandra under tystnad en stund. Amanda bröt tystnaden först.
”Det kan ha varit det dummaste jag hört.”
James ryckte på axlarna igen.
”Jag trodde att det var ett talesätt.”
”Jag vet att det är ett talesätt. Det är ett skitdåligt talesätt. Inget kommer till den som väntar. Inget! Den som väntar … den som tvingas vänta …”
Hon avbröt sig, blundade och gned sig över näsryggen. Så såg hon upp igen.
”Den som väntar är körd.”
”Lugn nu Amanda. Behåll håret på.”
Hon stirrade på honom.
”Men vad är det nu då?”
”Behåll håret på. Vad menar du?”
”Jasså det. Keep your hair on. Behåll håret på.”
Amanda började plötsligt skratta. James kände en stor lättnad över det. Över hennes överraskande, pärlande skratt. Han log lite generat, det var ju ändå hans bristande svenska hon skrattade åt. Amanda gick fram till honom och drog med honom med ett fast tag i hans armveck.
”Ja djävlar, James. Behåll håret på. Det var om möjligt ännu sämre. Kom nu, och visa mig din överraskning.”
Hon log mot honom och drog honom de sista stegen uppför den slitna, fossilfyllda marmortrappan fram till dörren till vindsutrymmet där hennes modell fanns.
”Jag hoppas att du skall tycka om det” sa han med ett skevt leende och öppnade dörren.
Det var sex och en halv vecka efter Amandas kollaps. Hon hade varit hemma i lite mer än en månad men inte orkat gå ut, inte orkat engagera sig och absolut inte orkat jobba. Hon hade inte satt sin fot på Ungdomens Hus sedan olyckan. Om det nu var en olycka. Sjukdom då. James visste inte. Inget visste. Läkarna hade inte kunnat ge något definitivt svar. Det var en stroke. Det var inte en stroke. Det var Hortons huvudvärk. Det var ett återfall i det cerebrala höghöjdsödem hon hade fått på Everest. Sen var det en stroke igen. Amanda hade inte verkat bry sig, hon hade bara dragit sig allt djupare in bakom ett skal av ilska och bitterhet. Sköterskorna var idioter. Läkarna var idioter. Överläkaren var en jubelidiot. Städarna och undersköterskorna verkade vara de enda som Amanda inte sökte gräl med. James upplevde det som om han inte uttryckligen var en idiot men han var tydligen kokt i bajs, vad det nu kunde betyda. Det hade inte varit läge att fråga.
För James var det tydligt att Amanda hade behövt vilan men att hon också behövde hjälp med att få tillbaka gnistan. Den fattades henne. Hon hade länge gått med en glödande ilska som saknade ett mål att kanaliseras kring. Everest verkade ute som livsmål. Det låg en underton av uppgivenhet bakom hennes ilska, som kalkbruket i en mur som stängde honom ute. Det fanns ingen möjlighet att veta om Everest kunde väcka liv i hennes drivkraft igen, men försöka kunde man ju alltid. Det var ju inte som att han hade som mycket annat som lockade i sitt liv just nu.
Det var en gudsförgäten plats egentligen, Mjölby. En liten stad – medelstor om man var generös – med allt som behövdes för ett gott liv, utom självdistans. Eller jo, det kanske de hade i någon mån, men det fanns inga perspektiv, inga möjligheter att ställa sig så långt bort att man såg sig själv i sin kontext. Allt var nära, tätt inpå. Resultatet blev ett själsdödande klimat av likriktning kring detaljer. Eller, om man var född där, ett tryggt klimat av oföränderlighet kring livets praktikaliteter. James bestämde sig för att det var dags att gå vidare. Eller tillbaka. Någon annanstans. Han var klar med svenska småstäder. Men först skulle han ta sig an Amandas modell av Everest; den första, sista och enda möjlighet han kunde komma på för att hjälpa henne tillbaka på fötter. Kunde hon inte klättra upp själv på toppen av Everest så kunde han ge henne det näst bästa. Han hoppades att det skulle hjälpa. Och så hade han då stått där i hennes hall för mer än en månad sedan och funderat över vad i helvete han höll på med egentligen.
Nu stod han i Ungdomens Hus och höll upp Amandas vindsdörr med mörkret gapande mot Amanda där hon stod tvekande bredvid honom.
”Jag vet inte om jag borde kasta mig in, tveka eller vägra.”
”Kom nu Amanda, hur svårt kan det vara?”
”Det är inte så lätt att förklara.” Hon såg in i mörkret och sen på James. ”Men skit i det.”
Hon gick in och slog på ljuset. Plötsligt flödade rummet av ljus och Amanda ryggade reflexmässigt bakåt. Hon kisade och skuggade ögonen med armen tills ögonen vant sig.
”Du har lagat belysningen” konstaterade hon. ”Att du orkade.”
”Jag hade ju ändå en lång stege till hands” svarade James och log snett. ”No big deal att byta några glödlampor då.”
”Varför hade du en lång stege till hands, här inne?” sa Amanda och gick in i rummet med rynkad panna. Vid första anblicken såg rummet ut som före hennes kollaps. James sa inget utan lät henne gå in och utforska på egen hand. Precis som han hade väntat sig gick hon rakt till modellen av Everest. Hon såg på den från olika vinklar; klättrade upp på arbetsbocken, såg noga på någon fläck, klättrade ner, flyttade bocken och klättrade upp igen. Hon höll på så i kanske tio minuter innan hon vände sig om mot James och såg på honom.
”Den är färdig.” Det var hennes första ord sedan frågan om stegen. ”Du gjorde klar den.”
James svarade inte utan väntade på Amandas egentliga reaktion. Först nu slog det honom på allvar att det här kunde vara ett rejält misstag. Tänk om arbetet med modellen var det enda som höll henne uppe? Han blev alldeles kall inombords när han såg in i Amandas ögon och insåg att han kanske tagit ifrån henne anledningen att gå upp på morgonen.
Amanda skakade lätt på huvudet och sa igen, med starkare och mer bestämd röst; ”Den är färdig.”
James såg hjälplöst på henne men fick inget stöd i hennes ögon eller kroppshållning.
”Ja”, började han svara osäkert innan han visste vad han skulle säga, ”jag trodde att det skulle vara bra för dig att ha den klar, men jag förstår totalt om du tycker att det inte är min förbannade business att bygga på din …”
Hon avbröt honom genom att lägga ett pekfinger över hans mun. Plötsligt log hon.
”Lugna dig. Jag älskar den. Jag hade aldrig orkat fixa den själv.” Hon vände sig om mot modellen igen. ”Det. Inte den. Det är ett berg nu, ingen modell. Hur gjorde du, James? Snön är så rätt, så perfekt.”
”Den var lurig. Men jag har en kompis i Sydney som jobbar lite åt filmindustrin på Guldkusten så jag kollade med honom. Han känner en kille på Snow Business, du vet de som gjorde snön till Band of Brothers. De tipsade om en pulveriserad hydrogel som man blandar med lite, lite vatten och ett mått …”
Han tystnade när han märkte att hon inte hörde på. Hon var helt inne i någon detalj på modellen.
”Amanda? Amanda. Amanda!”
Till slut bröt han hennes koncentration och hon vände sig om. Han pekade på ett bord som var fullt med verktyg under arbetets gång. Där fanns nu en laptop och ett modem, två flyttkartonger och ett antal rullar papper. Där fanns pennor, lim och saxar. Verktygen till modellen av berget låg prydligt nerpackade i lådor under arbetsbänken invid väggen. Ovanpå bänken stod en kall lunch inpackad i plast, tydligt i väntan på att Amanda skulle få tid att äta.
”Jag tog mig friheten att ta med ditt material hit och rigga en laptop.”
Amanda såg på bordet och gick direkt fram till lådorna och började gå igenom dem. Hon knäppte på datorn och såg snabbt på James.
”Allt finns där. Jag exporterade både hårddisken, mailen och bokmärkena. Allt borde vara komplett.”
Amanda dök ner växelvis i lådorna och datorn och såg ibland på berget bredvid sig. Hon hängde upp en karta som visade leden till toppen längs Everests nordöstrygg. James såg på från lite avstånd. Det var uppenbart att beslutet hade varit rätt. Amandas gnista var tillbaka. Hon var i sitt rätta element. Han var inte säker på om hon var tillbaka på riktigt eller hur länge hon skulle orka, men han ville ge henne några timmar innan han skulle be henne avsluta för dagen. Han peppade hårt på att vara så bestämd han kunde; hon behövde regelbunden vila från sitt arbete med bergets gåta. Medan Amanda var uppslukad av någon bild, graf eller anteckning drog han upp dragkedjan i sin jacka, viskade att lunchen stod på arbetsbänken – mer för formens skull, utan att egentligen tro att hon skulle höra honom – och smög ut. Hon märkte inte att han gick eller att han stängde dörren försiktigt bakom sig. Hon skulle aldrig se honom igen.
