Vintergatan, 3 maj 1996

Amanda skyndade nerför trappan och ut ur porten. Det var en skön känsla att kunna springa lätt och oberört upp och ner i trappan, att kroppen var tränad och förberedd. Alla löpturer och styrketräningspass skulle betala sig nu. Träningsläger i Jämtland och i Österrike. Dagliga situps, utfallssteg och armhävningar. Hennes mycket noggranna val av kost och maniska jakt på exakt rätt utrusning skulle visa sig värt tålamodet. De kläder och den utrustning som passerat nålsögat låg nu nerpackad i trunkarna i bakluckan på taxin som väntade på gatan. Allt var perfekt, det fanns inte ett onödigt gram på hennes kropp eller i trunkarna. Inte en onödig pryl. Inte ens fotot. Det var synd.

Hon hade försökt springa upp i lägenheten igen från taxin, i ett sista desperat försök att hitta fotot, men förgäves. Taxin väntade med tickande taxameter, och hon hade redan letat så många gånger. Dagarna innan. Självklart skulle hon inte hitta fotot nu. Men det var det enda hon hade bestämt sig för att ta med som inte var absolut nödvändigt; fotot på henne och Mallory bredvid varandra i Base Camp.

Bilden fascinerade henne. Hon visste inte varifrån den kom, vem den anonyme avsändaren var. Hon mindes inte ens att hon stått uppställd på det där viset, i den utrustningen. Såvitt hon mindes hade hon aldrig sett den förut. Men retuscheringen var skickligt gjord, det fick man medge. Hon kände igen sig själv och sin kroppshållning. Hon kände igen Base Camp. Och hon kände igen Mallory. Visserligen var det en bild på Mallory som var okänd för henne, men det var utan tvekan han på bilden. Sannolikt var det en bild från den första expeditionen till Chomolungma, Modern. Fast det kunde också vara en bild från hans sista expedition också. Kläderna antydde det. Hon trodde visserligen att hon sett alla bilder från den expeditionen och den här var helt klart ingen av dem. Märkligt.

Och så hon själv bredvid Mallory. Ännu märkligare. Det arbete som måste ligga bakom bilden förundrade henne. Bilden lämnade så många frågor och hade blivit lite av en maskot för henne sedan dykt upp i brevlådan nästan ett år tidigare. En dag låg den bara där på hallgolvet, i sitt enkla vita kuvert, adresserat till henne men utan porto, poststämpel eller avsändare. Det störde henne lite. Någon hade stått utanför hennes dörr, någon som inte nödvändigtvis ville henne väl hade tagit i hennes brevinkast, lagt ner kuvertet och tänkt … vad? Vad hade han tänkt? Vad hade han gjort? För det var väl en man? Amanda var övertygad om det. Fotots komposition var alltigenom manlig. Uppställningen framför berget som vore de två klättrarna två vita jägare som nedlagt ett storviltbyte. Valet av situationen som motiv snarare än de två individerna. En kvinna hade försökt avbilda de två klättrarnas inbördes relation och fånga deras väsen, inte satt fokus på prestationen som om de två klättrarna behövde förevigas när de slog sig för bröstet över ännu en bravad. Det måste vara en man.

Varför hade han gjort den bilden? Vad ville han åstadkomma? Den första tiden efter det att bilden kommit hade Amanda funderat mycket över sådana frågor och väntat på att någon skulle ge sig till känna. Med tiden hade den känslan bleknat och ersatts av ett lätt gnagande obehag och den fascination hon fortfarande kände över själva bilden. Dess existens gav henne ytterligare drivkraft och fokus på den utmaning som väntade. Everest. Och bilden på henne och Mallory, bredvid varandra i Base Camp. En dag hade hon fattat beslutet att bilden skulle med henne upp. Hela vägen upp till toppen skulle den, tillsammans med henne. Det skulle vara rätt, så att Mallory och hon nådde toppen tillsammans oavsett hur det hade gått för honom på den ödesdigra expeditionen. Oavsett om han lyckades ta sig upp innan han dog – eller inte – skulle han komma upp nu.

Och hon skulle lämna honom där, och en liten bit av sig själv, vilket också skulle vara rätt. Mallory hade tänkt likadant med fotot på sin fru. Han skulle ta avsked till Everest genom att lämna ett foto av den kvinna som från och med den stunden han nådde toppen skulle vara hans enda kärlek. Det hade varit Mallorys plan. Ingen vet om han lyckades. Men som någon liten kompensation skulle Amanda ta farväl av både Everest och Mallory genom att göra likadant, genom att lämna sitt eget symboliska foto på toppen.

Men nu var hon på väg in i taxin, den första etappen av det stora äventyret, utan fotot. Det var borta. Amanda kände sig naken utan det. Det hade blivit en intim del i hennes mentala bild av den här expeditionen. Nu skulle hon tvingas hitta tillbaka snabbt som satan till sin ursprungliga sinnebild av framgången. Hon skulle behöva gå tillbaka till att vara nöjd med att ha upplevt de allra högsta höjderna som en människa kan klättra till, de platser där Mallory och Irvine hade klättrat, kämpat för sina liv, dött och försvunnit. Deras kroppar hade försvunnit men deras namn hade blivit odödliga. Dit upp skulle hon. Hon måste bara förlika sig med det målet igen. Måste hitta tillbaka till harmonin i det målet, för det skulle bli hennes nya – nygamla – drivkraft när hon klättrade i Dödens Zon. Hon hade varit så nära att ta med sig det perfekta målet, men fotot var och förblev försvunnet precis när hon hade behövt det som bäst. Hon skulle bli tvungen att ändra sig, ändra sig fort. Hon satte sig i taxin och suckade djupt.

Amanda tyckte inte om att behöva ändra sig.