Östgötaslätten, 29-31 januari 2001

Det enda Amanda gjorde som var relaterat till jobbet den här morgonen var något av en svensk klassiker. Hon lät passionen ta överhanden över plikten och ringde sig sjuk. Klätterväggen fick vara stängd idag, eller så fick väl Jakob och Emil tända i hallen själva. Det fick vara som det ville med det, det här var för spännanade för att släppa.

Hon bryggde sig en kanna kaffe och tvättade sig i ansiktet medan kaffet bubblade sig igenom bryggaren. Hon skulle gå systematiskt till väga när hon satte sig in i materialet som Pierre skickat. Frågan var bara hur. Medan hon torkade sig i ansiktet bestämde hon sig för att snabbt gå igenom allt material en första gång så hon fick en överblick över vilken ny information hon hade tillgång till. Därefter skulle hon ta sig igenom det mer noggrant, med sin vanliga lista på frågor som vägledning. Hon skulle gå igenom rad för rad i brevet och rapporten, ruta för ruta i filmen och kvadratcentimeter för kvadratcentimeter i fotona för att besvara frågor kring topografin, underlag och lutning, risker, svårigheter, möjliga vägar upp och ner, Mallorys kropp och Irvines isyxa. Hon skulle dokumentera allt. Först därefter skulle hon göra ett försök att se helheten för sitt inre, innan hon kunde bygga den. Bakgrundsarbetet skulle ta minst en dag, troligen två.

Det tog tre. Tre dagar av tålamodsprövande studier av texter, bilder och film, innan hon hade en klar bild av området där Mallory hittades, hur han kunde tänkas ha tagit sig dit, vart han möjligen var på väg. Hennes far hade kallat det för hennes empiri som skulle använda för att bygga sin hypotes om hur försvinnandet gått till. Den hypotesen skulle hon sedan ägna sitt liv åt att försöka bevisa, det visste hon redan. Möjligen – nej, troligen – skulle den inte bli allmänt accepterad men det var inte det viktiga. Det viktiga var att hon själv visste att hon hade rätt. Ännu var hon inte där. Men intuitivt trodde hon att hon nu hade tillräckligt med material för att göra ett rejält försök. Det grämde henne fortfarande att hon inte själv kunde ta sig upp till Mallorys kropp. Någonstans inom sig anade hon att den bristen kunde kosta henne den där avgörande sista pusselbiten. Men skulle försöka ändå. Det bara skulle gå.

Amanda levde i tre dagar på kaffe som antingen dragit för länge, var kallt eller återuppvärmt i mikrovågsugn, på Göteborgs Brago från i höstas, på allt prickigare bananer, på vatten och på en endaportion nudlar som hade blivit över i kylskåpet och på huvudvärkstabletter. Ju längre hon arbetade desto mer kände hon av den lätta känslan i huvudet, tendensen som kom som en betingad reflex varje gång hon spände sig eller koncentrerade sig extra hårt alltför länge. Huvudvärken hade stoppat henne på Mount Everest. Den skulle inte stoppa henne nu. Några gånger öppnade hon fönstret och stack ut hela överkroppen i kylan. Där hängde hon och hyperventilerade en stund, fyllde sig med energi och syre, till grannarnas förvåning.

Efter de tre dagarna – och större delen av nätterna – ansåg hon sig i det stora hela vara färdig. Hon snarare okynnestittade på filmen ännu en gång än arbetade på allvar när det plötsligt ringde på dörren. Hon stängde av filmen och såg automatiskt på klockan. Halv åtta. Hon tittade ut genom fönstret. Där var det mörkt, helt mörkt, med undantag för belysningen i grannhusen, gatlyktorna och någon enstaka passerande bil. Det kunde visserligen vara bra att veta att klockan var halv åtta, men sådan kunskap var lite begränsad om man inte visste om det var morgon eller kväll, eller vilken dag det var. Hon tog upp sin mobiltelefon, men den var mörk och tyst. Batteriet var tydligen urladdat. Någon annan digital klocka hade hon inte. Datorn kom hon inte att tänka på innan dörrklockan ringde igen, denna gång längre och mer uppfodrande. Amanda reste sig och såg sig omkring. Det var lite lurigt att hitta ett sätt att ta sig till dörren utan att trampa på skisser, anteckningar eller kaffemuggar. Medan hon navigerade sig fram rufsade hon håret för att få det att ligga någotsånär igenkännligt, luktade sig snabbt i armhålan, gjorde en grimas och öppnade sedan dörren.

”James?”

”Hej Amanda. How’ya going?”

”Bra, bra. Vad gör du här?”

”Ville bara kolla hur du mår.”

”Hur jag mår?” Amanda förstod ingenting. ”Varför skulle jag inte må bra?”

”Därför att du har varit sjukskriven från jobbet i tre dagar utan att ge ett pip ifrån dig. Jag ville se så allt är OK, och tänkte att du kanske behövde någonting.”

”Varför ringde du inte?”

”Jag fick bara ditt mobilsvar.”

Det var så sant, mobilen var urladdad. James såg förbi Amanda, in i lägenheten.

”Det ser onekligen ut som om jag kom i rätt tid. Vad gör du egentligen?”

”Tre dagar.” konstaterade Amanda lakoniskt.

”Tre dagar.” sa James och trängde sig in i lägenheten. ”Ursäkta mig.”

Amanda flyttade sig så att James kunde komma in, innan hon kom på vad hon just gjort.

”Nej. James! Du.”

”Vad är det?” sa James utan att vända sig om, upptagen med att betrakta Amandas väggar där skisser och anteckningar satt uppsatta på varje ledig yta i ögonhöjd. Amanda såg på honom och ryckte till slut på axlarna.

”Inget.” Hon stängde dörren och gick in efter James. Hon satte sig tungt i sin enda fåtölj och råkade bryta av en linjal som legat slängd där. James såg på henne med en orolig min.

”Vad du än gör så tar det stopp här och nu. Åtminstone på ett tag. Fattar du vad rödögd du är. Har du ens ätit något?”

Amanda ryckte på axlarna igen.

”Det kan vi göra något åt. Men först skall vi fräscha upp dig.” Han gick resolut in i sovrummet utan att fråga om lov. Amanda protesterade inte.

”Mummel mummel mork mummel bork mummel.” hörde hon honom säga men orkade inte fråga. Efter en stund kom han tillbaka med en omgång kläder och underkläder.

”Jo, jag sa att du skall in i duschen – nu tack, Amanda – sedan går vi och äter. Därefter, först därefter, vill jag höra allt om det här.”

Han slog ut med handen i en menande gest och tappade ett par av hennes trosor i en halvfull mugg med kallt kaffe på golvet.

”Fuck. Förlåt.”

Han tog upp trosorna ur kaffet och höll upp dem, droppande både i muggen och bredvid. Han såg så hjälplös ut att Amanda måste skratta.

”Du är hopplös. Kom.”

Hon reste sig fnissande, sträckte sig efter de droppande trosorna och gick in i badrummet. Hon drog igen dörren till hälften och tog av sig kläderna. Plagg efter plagg åkte in efter trosorna in i tvättmaskinen. James kom efter och lutade sig mot dörrposten på utsidan av badrumsdörren.

”Hur mår du?”

”Det är OK.” svarade Amanda efter en kort tvekan inifrån duschen.

”Säkert?”

”Jadå. Det har bara varit mycket.”

”Jag ser det.”

De tystnade båda två medan Amanda duschade. När hon stängt av vattnet och torkat sig en stund räckte James in ett klädesplagg i taget genom dörrspringan utan att titta in.

”Är du inte nyfiken alls?” frågade Amanda medan hon tog på sig en urblekt t-shirt med texten ”So little time, so large a mountain”.

”Ja och Nej och Ja.”

”Det där får du allt förklara.”

”Jag vet inte varför du varit borta från jobbet just nu, så därför Ja. Men jag vet ungefär vad du sysslar med, så därför Nej.”

”Och det där sista Ja, varför det? Vad är du nyfiken på mer?”

”På om du vill ha öl eller läsk till din pizza.”

Amanda tänkte en stund under tystnad medan hon borstade håret nödtorftigt.

”Klockan är halv åtta?”

”Kvart i, nu.”

”Kvart i åtta. Och det är torsdag?”

”Ja.”

”Då får det bli läsk, det är bara den pizzerian som är öppen.”

”Ingen öl?”

”Nej.”

”Då får det bli Ja, Nej och Nej.”

Amanda kom ut ur badrummet och såg på James.

”Du är inte klok.” sa hon till slut.

”Nej.”

”Är du hungrig?”

”Ja. Är du?”

”Ja.”

”Kom då.”

Han gick före henne ut genom dörren till lägenheten och såg sig förstrött om i trappan medan hon låste dörren.

”Har du trosor på dig?”

Amanda tvärstannade mitt i rörelsen och såg på James.

”Vad fan ska det betyda?”

”Jag bara undrar.”

”Varför i hela friden undrar du om jag har trosor på mig?”

”Därför att jag tappade dina nya trosor i en kaffekopp nyss.”

Amanda skrattade högt och fortsatte låsa dörren.

”Skulle du bra gärna vilja veta, vad?”

Båda två fällde småleende upp sina kragar när de gick ut i kylan och mörkret på väg till den enda pizzeria som var kvällsöppen en torsdag i Mjölby i januari.

 

”Du sa att du visste ungefär vad jag håller på med.” konstaterade Amanda när hon lagt ner sina bestick efter att ha ätit klart sin pizza.

”Japp, det gjorde jag.”

”Förklara.”

”Enkelt. Du är klättrare, Du har varit på Mount Everest.”

”Så långt är det rätt men inte särskilt upplysande.”

”Jag är inte klar ännu. Du har en bild på Everest i receptionen. Den visar nordostkammen.”

”Hur vet du det?”

”Google. Avbryt mig inte.”

”Förlåt. Fortsätt.”

”Det är varken den vackraste eller den mest dramatiska vyn över Mount Everest.”

”Utan?”

”Den mest klassiska. Här medger jag att jag gissar en del. Jag googlade runt lite, och  det verkar som om det är den ursprungliga leden upp. Det var den du klättrade, eller hur?”

”Det är riktigt.”

”Trots att du då måste in i Tibet, med allt pappersarbetet och alla mutor det måste innebära, istället för att ta den mer praktiska vägen genom Nepal. Det hade varit rimligt om det bara var toppen du var ute efter, den vägen är dessutom lättare att klättra.”

”Det är också riktigt.”

”OK. Så du valde nordostkammen av en anledning. Inte för att vara praktisk.”

James såg på Amanda och funderade lite.

”Nu känner jag inte dig så noga ännu, men jag har hunnit höra dig tala flera gånger om att man skall ta sig an klättring med respekt eller inte alls. Jag tror att det här handlar om precis det.”

”Om precis vad?”

”Om ett respektfullt, uthålligt sätt att ta sig upp på Everest.”

”Vad menar du?”

”Jag tror att du är på väg att starta ett företag med den affärsidén. Sustainable Climbing, Inc. Back to Basic Climbing Pty Ltd. Typ.”

Amanda såg på James, förvånad över att han kommit så nära med så lite information till hands. Han hade faktiskt siktat mycket bra. Samtidigt hade han skjutit långt utanför tavlan när han väl tryckt av skottet. Hon visste inte om hon var lättad över att han missat eller om hon faktiskt var lite besviken över det. Hon hade burit sin utmaning och längtan ensam sedan hon var tretton. Hon hade uteslutit så många. Vem var den här killen att få dela det förtroendet? Hon kunde enkelt le generat och säga att han gissat mest rätt och bara lite fel och om han ville vara så vänlig att inte berätta för någon. Därmed skulle hon snabbt och lätt stilla hans nyfikenhet tillräckligt för att få vara ifred. Om han berättade för någon var det han skulle säga ändå inte sant, så ingen skada skedd.

Men hon kunde också ganska enkelt ge tillräckligt många ledtrådar för att se om han började lägga pusslet själv. Den drivkraften måste han visa om han skulle får dela något förtroende. Det var en bra kille, spännande i sina tankebanor och med en bakgrund som gjorde att han kanske kunde förstå. Hon såg på honom igen där han satt och balanserade sin läskflaska upp och ner på sin gaffel. Ett riktigt naturbarn.

Ja, kanske ändå. Hon kunde ge honom något litet köttben och se om han började tugga på det, om han ville ha mer. Men innan hon hann tänka ut en lämplig ledtråd att locka med förekom han henne. Han tog ner sin flaska, ställde den, fortfarande upp och ner, i sitt urdruckna glas och såg henne i ögonen.

”Fast det är klart, den förklaringsmodellen har en brist.”

”Säger du det” sa Amanda, bragd ur fattningen, ”Vilken brist är det då?”

”Den förklarar inte varför du bygger Mount Everest i papier-mâché på vinden.”