Vintergatan, 1 februari 2001

James stod stilla länge i hallen i Amandas lägenhet och vägde hennes nyckelknippa i handen. Han frågade sig om det här var det klokaste han gjort. Amanda behövde kläder, böcker, tandborste; allt som fick vardagen att fungera och som man plötsligt inte hade tillgång till när man låg på sjukhus. Det skulle skapa lite trygghet och hemtrevnad, så gott det nu gick, om prylarna fanns till hands för henne när hon vaknade. Det var planen i alla fall. Det var så han tänkte när hon hade kollapsat och ambulansen hade hämtat henne. Han hade inte tänkt så noga på vad han gjorde när ambulansen lämnade gården utanför Ungdomens hus. Han hade vänt sig om i chock och gått tillbaka in i huset, upp till vinden och bara satt sig ner med tom blick. Han såg ömsom på Amandas modell, ömsom på den plats där Amanda fallit ihop och där ambulanssjukvårdarna hade arbetat med henne. De hade arbetat med lugn professionalitet och faktiskt pratat med Amanda trots att hon uppenbarligen inte var kontaktbar. Hon varken svarade eller reagerade på något annat sätt vad James kunnat se. Där han nu satt och såg på den tomma platsen som nyss varit så full av drama upplevde han vinden som obehagligt ödslig. Eller kanske ödslig inte var ordet. Ofullständig? Eller oavslutad? Oavslutad. James såg på modellen och lät ordet och sjunka in, tränga bort chocken för att komma tillbaka till verkligheten. Oavslutad.

En ingivelse fick honom att leta reda på Amandas jacka med hennes plånbok, mobiltelefon och nycklar i fickorna. Hon tog den och åkte till hälsovårdscentralen där han fick beskedet att ambulansen hade åkt direkt till Universitetssjukhuset i Linköping. Han åkte efter och fick beskedet att Amanda låg på intensiven men att det inte fanns något annat de kunde berätta just nu. Han satte sig i bilen igen och åkte raka vägen tillbaka till Mjölby, till Amandas lägenhet på Vintergatan.

Amanda skulle överleva. Något annat fanns bara inte. Alltså behövde hon kläder och toalettartiklar. Dessutom fanns det en anledning till för James att åka till Amandas lägenhet, en anledning som han in ens kunde förklara för sig själv: Amandas lägenhet ruvade på svaren på hur den sista delen av modellen kunde slutföras. Svaren fanns där, utspridda på vardagsrummets golv och soffa, på köksbordet, på väggarna och i bokhyllan. I datorn. Senast han var där hade han varken haft tid eller möjlighet – eller egentlig anledning – att titta, men nu hade han chansen. Tänk om Amanda hade fel, och det både var möjligt och nödvändigt att göra klart modellen av Mount Everest? Något långt inne i James aboriginal-själ sa honom att modellen måste bli klar. Just denna modell av just detta berg fick inte stå halvfärdig.

Så nu stod han där i Amandas hall med nyckelknippan i handen och undrade om han verkligen skulle ha mage att gå igenom Amandas lådor med underkläder. Han funderade en stund och bollade nervöst med knippan. Någon annan borde väl kunna hjälpa Amanda? Någon som kunde välja trosor åt henne? Någon släkting eller närmare vän? Han tog fram hennes mobiltelefon för att hitta något telefonnummer att ringa men den var urladdad. Dessutom hade han inte hennes kod så det var egentligen inte någon idé att leta efter en laddare. Han stoppade på sig telefonen och skulle just bestämma sig för att gå när han missade att fånga nyckelknippan han bollade med. Han försökte ta den med en snabb rörelse med handen men lyckades bara slå till den i luften så den gled in under skohyllan och försvann under högar av skor, stövlar, paraplyer och gamla morgontidningar.

Han suckade och böjde sig ner för att plocka upp nycklarna men kunde inte hitta dem. Han famlade blint längre och längre in under skohyllan tills han gav upp och plockade av allt från hyllan så han kunde se ordentligt. Det blev en försvarlig hög av prylar, mest skor av alla typer – från ursexiga högklackade festskor till tunga vandrarkängor. Nej förresten, det fanns bara en vandrarkänga, så märkligt. Det såg nästan ut som ett varuprov.

När James plockat bort allt tog han bort själva hyllan också. Där under låg nyckelknippan i en hög med damm, alldeles invid väggen. James tog upp den och hade just börjat damma av den när hans blick föll på ett vitt pappersark längst inne i hörnet. Det måste ha legat där länge – det var täckt av ett lager med damm och smågrus. Han böjde sig ner och, tog upp det, skakade det och blåste dammet av det. Det visade sig vara ett svartvitt foto föreställande en man och en ung kvinna. Mannen såg ut att vara äldre än kvinnan, kanske trettio år om hon var knappt tjugo. De stod nära varandra och verkade vara vänner, eller möjligen goda bekanta. De stod på en karg sluttning med en brant, snötäckt bergstopp i bakgrunden. Båda hade kläder och utrustning som om de skulle vandra – klättra – upp på berget. Deras kläder, utrustning och skor såg ut att vara äldre. Inte mer använda eller slitna, bara av en mycket äldre modell.

James höll upp foto i ljuset från lampan i halltaket och försökte se detaljer. Det var svårt, fotot var grynigt och de båda stod på avstånd från fotografen, som om den som tog fotot inte kunnat bestämma sig för om det var berget eller paret som var motivet. James tyckte kvinnan såg lite ut som Amanda. Det var svårt att se. Kanske inbillade han sig. Vad är det de har på sig, vadmalsjacka och hamparep? James lade fotot på det lilla överbelamrade hallbordet och koncentrerade sig på att bära tillbaka skohyllor, skor och annat till de platser de legat på innan.

 

En kvart senare hade han plockat ner ungefär tio dagars behov av bekväma kläder, underkläder, läslektyr och toalettartiklar i en mjuk sportbag som han bar i axelremmen på vägen till sin bil. Av någon anledning hade han parkerat den en bit bort vid Lagmansskolan så att han hade några meter att promenera. Han fällde upp kragen och gick med spelat bestämda steg. Det var mörkt och folktomt i det råkalla vädret. En skorpa av frusen snösörja låg över hela staden så han fick snart sakta på stegen för att inte halka eller snubbla. Snöröjningen verkade ha använt sin vanliga metod för att rensa bort snö – att låta den smälta.

Utanför Amandas grannhus stannade han och såg sig om bakåt, på Amandas hus. Han stod stilla som i tvekan en stund, kanske i trettio sekunder. Plötsligt fick han bilden i sitt huvud av den kollapsande Amanda. Med ett utryck av genuin förvåning i ansiktet som redan hunnit blekna hade hon slocknat långsamt som en solnedgång, och segnat ner i golvet med en ljudlig pustande utandning. James såg sig själv springa fram och försökte hjälpa henne, och kunde fortfarande känna hur Amandas vita ansikte och brist på gensvar sände honom allt djupare in i tillståndet av chock. Synen av Amanda liggande på golvet hade trängt sig på oväntat när han stod där på trottoaren. Den påminde honom att Amanda behövde hjälp och att det var upp till honom. Det var han som hade nycklarna. Kläderna var en sak, det skulle säkert fixa sig inom några timmar, men med modellen var det en annan sak. James gick tillbaka till Amandas port. Han måste kolla Amandas material innan det börjar dyka upp frågvisa släktingar i lägenheten. Vad var det som saknades för att modellen skulle kunna göras färdig? Han skyndade in i porten och upp för trapporna.