Mount Everests nordöstrygg, 8500 m.ö.h, tidig eftermiddag 17 mars 2001
Den här gången slog smärtan till utan att hon hann märka att den var på väg. Hon hade varit på toaletten och var just på väg tillbaka in i vindsrummet när den slog henne som ett distinkt, hårt klubbslag bakom pannan. Rummet snurrade runt när hon tog sig om huvudet och hon föll till golvet. Tvåhundra år gamla ekplankor kom upp och mötte henne innan allt blev svart och hon varken såg, hörde eller kände något.
Hon vaknade av att hon frös. Hon var fortfarande yr, men huvudvärken var dov och dunkande snarare än den svetslåga av smärta hon känt innan. Det borde väl vara ett gott tecken? Men ljuset var obehagligt starkt, smärtsamt bländande. En iskall vind svepte in iskristaller i hennes ansikte. Hon fortsatte blunda, och satte ner handen för att ta spjärn mot underlaget för att sätta sig upp. Men handen mötte inte ekplankor eller marmorgolv. Den mötte snö. Hon kunde inte öppna ögonen på grund av det starka ljuset så hon trevade sig runt försiktigt. Överallt ett tunt snötäcke över iskallt, knaggligt och vasst berg. Omöjligt. Hon gröpte ur lite snö som letat sig in innanför halslinningen och upptäckte att det låg en tjock vadmalsvante precis framför hennes ansikte. Också omöjligt. Hon tog tag i vanten, innan den blåste bort i den vinande vinden. Iskristallerna slog henne i ansiktet. Lika omöjligt. Men märkligt självklart som vore det logiken i en dröm där alla bisarra händelser upplevs som helt naturliga. Hon tog på sig vanten och upptäckte att hon hade en likadan vante på den andra handen. Självklart.
”Amanda? Amanda, are you all right? You dropped your sunglasses.”
En lugn röst talade vårdad och lite gammalmodig engelska. Någon stod över henne och skymde ljuset. Solen? Den var omöjligt stark. Ett par solglasögon stacks i hennes hand och hon fick hjälp att sätta dem på sig. Någon lyfte henne till stående. Hon öppnade ögonen långsamt och såg sig runt. Hon stod i en brant uppförsbacke av brungrå sten med ett fläckvis snölager. Backen var bred och det fanns inga referenser till något horisontellt. Världen tycktes bestå av denna backe och himlen ovanför. Hon förstod nästan direkt var hon var; klättringsleden på Mount Everests nordostkam. Hon tog sin bäring från minnesbilder från foton och filmer och såg det första steget framför sig, bakom det såg hon det svåra andra steget, det tredje och den kraftiga stigningen till krönet. Hon måste vara på över åttatusen meter. Dödens Zon. Hon kände efter på ryggen och hittade en syrgastub. Hennes munstycke hängde och dinglade i en tunn tamp runt hennes hals. Allt var självklart. Omöjligt men självklart.
”Are you quite all right?”
Där var den där rösten igen; vänlig, hövlig och kanske till och med lite orolig men samtidigt uppfodrande. Amanda vände sig om. Bredvid henne stod två män i bruna gabardinjackor, matchande byxor och tjockt fodrade mössor med öronlappar. De bar likadana solglasögon och tjocka vantar som hon, och var sammanbundna med ett tunt bomullsrep. Båda hade syrgastuber, klätterhackor, hammare och spikar. Plötsligt såg hon att hon var klädd likadant och sammanbunden med dem i änden på samma rep. Det gick runt i huvudet på Amanda och hon försökte hitta tillbaka till någon slags verklighet. I den lilla snövall de stod ledde tre par fotspår upp till henne och därifrån var det ett sammelsurium av fotspår både upp och ner. Hon var på väg upp till toppen av Mount Everest, sist i en grupp om tre, och de andra hade kommit ner igen när hon … vad? Materialiserats ur tomma intet? Fallit? Svimmat? Svimmat. Så måste det vara. Så kunde det inte vara. Så var det. Hon hade drabbats av höjdsjuka och inte kunnat hålla ut längre. Hon hade svimmat.
”Jag måste ha svimmat.” Hon visste inte vilket språk hon talade.
”Hur känns det?”
En av männen la en hand på hennes axel, kanske mer för att känna efter hur stabil hon var än för att visa sympati. Hon hade ingen aning om vilket språk han talade heller.
”Kan du fortsätta?”
Hon såg sig om och försökte göra en bedömning. Det fanns inget läger någonstans i sikte, och yrseln gjorde sig starkt påmind. Den här upplevelsen av overklighet var också ett dåligt tecken. Hon vacklade till och insåg att hon hade svårt att stå på benen. Den andre mannen räckte henne sin klätteryxa som hon tacksamt tog emot och högg fast för att få stadga.
”Jag vet var jag är, men inte hur jag kom hit. Jag vet vem jag är men inte vilka ni är.”
”De båda männen gav varandra en snabb blick.
”Vi har inte tid att gissa, Amanda. Dagen lider. Kan du fortsätta? Vi måste ha ett ja eller ett nej.” sa den förste mannen.
Mannen som räckte henne hackan la till: ”Och vi måste kunna lita på svaret. Det är mellan trehundra och fyrahundra höjdmeter till krönet, men bara drygt etthundrafemtio tillbaka ner till Camp 3. Om du inte kan klättra med upp kan du vänta här eller ta dig ner själv.”
Den förste mannen skakade på huvudet.
”Hon måste röra på sig om hon inte är inne i ett tält. Stannar hon här fryser hon ihjäl. Det vet du, Sandy.”
Sandy. Amanda tittade upp på mannen som tilltalades med namnet Sandy. Sandy? Hon såg på hackan hon fått, letade efter en punkt ovanför handtaget och borstade av snön. Där stod ingraverat ”A.C. Irvine”. Andrew Comyn Irvine. Om det här var Irvine så var den andre mannen Mallory. Omöjligt. Återigen omöjligt. Det måste vara höjdsjukan som får henne att uppleva detta.
Hon försökte räkna i huvudet. Trehundrafemtio höjdmeter till toppen, då hade hon rätt – de var på åttatusen femhundra meters höjd. Det var rätt, bergsformationen framför henne var mycket riktigt det första steget. Hon insåg att hon hade haft rätt. Ungefär här skulle Irvines hacka hittas år 1933. Om nio år. Eller för sextioåtta år sedan. Men för djävulen, hon hade ju hackan i handen, Irvine hade just lämnat den ifrån sig. Hon visste bara alltför väl vad som komma skulle bara några timmar senare.
”Du behöver den här.” Hon räckte hackan tillbaka till Irvine i hopp om att kunna ändra något, vad som helst, för att därmed ändra det oundvikliga. Hon visste att det var lönlöst. Det hade redan hänt och i denna märkliga parallella verklighet skulle det strax hända igen. Men hon måste försöka.
”Den här är din.”
Irvine skakade på huvudet.
”Vi har vad vi behöver för att nå toppen. Utom tid. I ditt tillstånd behöver du hackan för att komma tillbaka ner till Camp 3. Vi möter dig där.”
”Snälla, ta den.”
Hon tryckte hackan mot Irvines bröst men han skakade bara på huvudet igen.
”Du vet inte vad du säger just nu, Amanda. Ta hackan.”
Han föste den vänligt men bestämt tillbaka mot henne. Hon såg ner och upptäckte att hon inte längre var sammanbunden med de båda männen. Mallory hade lossat henne utan att hon lagt märke till det. Mallory. Kunde denne man verkligen vara Mallory?
”George?”
”Sandy har rätt, Amanda. Om du försöker klättra med oss och misslyckas kommer vi alla tre att misslyckas.”
”Det är inte så jag menar. Det kommer inte att gå. Ni får inte fortsätta.”
”Det är sista chansen för i år, och kanske sista chansen någonsin.”
”Men ni kommer att dö!”
Amanda skrek åt honom och brydde sig inte om att det väste och smärtade i lungorna av syrebristen, och att hennes yrsel, illamående och huvudvärk bara ökade för varje andetag. George Mallory såg på Amanda. Det är möjligt att blicken var vänlig men det var omöjligt att avgöra bakom solglasögonen. Men rösten var tydligt menad att trösta.
”Vi är här. Toppen är där, så nära att jag kan se mig själv där uppe. Det är möjligt att vi dör på vägen tillbaka. Det kanske till och med är troligt. Men vi måste försöka.”
”Men ni måste tro mig. Ni förstår inte.” Amanda såg omväxlande på Mallory och Irvine. ”George, du kommer att dö på åttatusen etthundra meters höjd med ett brutet ben. Sandy kommer man inte ens ha hittat år 2015. Och den här hackan!” Hon såg på hackan och flängde plötsligt iväg den, den landade en bit bort och klattrade neråt längs bergssidan innan den försvann ur sikte. ”Den kommer att ligga där tills år 1933 och hela världen kommer att undra hur den kom dit. Hela världen kommer att undra om ni nådde toppen! Men ni kommer inte att kunna svara på det. Ni kommer att dö!”
Amanda skakade Mallory tills han försiktigt gjorde sig fri. Hon föll snyftande ner på knä.
”Då dör vi i vetskap att vi var först i världen på toppen av Mount Everest. För jag tänker inte gå ner till åttatusen etthundra meter för att bryta benet om jag inte varit på toppen först. Jag har ett ärende dit. För mig räcker det med att jag själv vet att jag utförde det ärendet.”
”Man kommer att undra varför fotot på din fru saknades i din jackficka.”
”Det är det som är mitt ärende. Jag skall lägga det på toppen. Det är och förblir planen, och mitt farväl till Everest. Självklart finns inte fotot kvar i min jackficka när jag varit där.” Han skrattade till. ”Men det vore inte konstigt om de inte hittade fotot på Ruth i min jackficka även om jag dog knall och fall här och nu, för det ligger faktiskt inte i min jackficka.”
”Det har du rätt i!” sa Irvine och log. ”Det ligger ju faktiskt i min jackficka.”
De båda männen skrattade och började förbereda sig för att klättra vidare.
”Så är det faktiskt.” sa Mallory och hjälpte Amanda upp på fötter ur snödrivan.
”Vad menar du?” sa Amanda och såg på Mallory.
”Det hela är mycket enkelt. I förrgår morse, i Camp 2, tog Sandy och jag helt enkelt fel jackor. Vi tog varandras. Vi upptäckte det när vi kommit en bra bit på väg, och hade syrgastuber på och allt. Det fick bli som det var, vi behöll fel jacka på. Sandy har min jacka och jag har fotot på Ruth – men i fickan på hans.” Han klappade sig försiktigt på vänster bröstficka.
”Har ni tagit fel jackor? De identifierade dig ju på namnlappen i nacken! Fattar ni inte vad det betyder?”
”Det betyder”, sa Irvine, ”att i alla fall namnet Mallory kommer att nå världens tak först av alla. Om så bara i form av en namnlapp i nacken på mig.”
”Klättra ner, Amanda”, sa Mallory, ”det här är ingen plats för dig idag. Kom tillbaka och besegra berget en annan dag. Andrew, nu måste vi verkligen vidare.”
”Adjö Amanda. Vi ses i Camp 3 om några timmar. Se om du kan hitta min kamera där under tiden, jag tror jag glömde den där.”
Båda männen satte syrgasmunstyckena i munnen. Andrew ”Sandy” Irvine och George Mallory vände sig om och började gå långsamt uppåt mot det första steget, och toppen av Mount Everest. De vände sig aldrig om igen, och såg därför varken den stora snöstormen som var på väg att blåsa upp längs berget bakom dem, eller hur Amanda föll ner på knä. De såg inte hur hon långsamt föll framstupa i en stilla, ömsint omfamning med snön och blev liggande.
